—Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig.
Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över till ... vart gick Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.
—Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det inte gå an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin malaga.
Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.
—Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket; men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...
Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt om hans egenskap av underofficer.
Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.
Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.
Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i sin tankspriddhet på att köra fast.
—Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.