Det går an

by C. J. L. Almqvist

Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund sedan, och han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med mig. Inte är jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende på husliga förhållanden inte stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller inte, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är rädd, att berättelsen om det för dig skulle låta alltför litet reellt. Du ... vad ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande ... så är du så riktigt ifrån Västgötakanten, som någon flicka kan vara; men jag själv är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för det. Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig; emellertid äger jag därigenom rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på kroppen. Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt han vill i världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill. Med pli och skick är svårare: och jag vill inte gå längre efter exempel på det, än till dig själv, Sara; du lär inte fått lära stort i världen, om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre är det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa ... uppköp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte förklara det närmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhör familjen S, med vilken jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar härav inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att om jag efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag har bekanta. Dit vill jag likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte särdeles älskar småstäder, annat än som resande, och gärna åker ut ur dem så hastigt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du skriver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket smak för att vår och sommar plantera blommor ...

—I kruka?

Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk, om blommorna är av den sorten, att de inte tål kall jord. Dock varför inte i kruka även, för att ha i sitt fönster?

—Vita levkojor?

Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste likväl ...

—Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas, Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig, när jag tänker på den färd, jag där skall föra.

Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.

—Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ...

Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.

—Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det är tråkigt, att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora förluster, men en kan inte stå ut med allt.