Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?
—Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min stackars mor mår, när jag kommer ned.
Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa, vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända till Lidköping?
—Ah!
Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min andel i skjutsen ...
Det förstås.
—Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under och limmat ihop sidorna på.
Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på vägen, vi har ännu många mil dessförinnan, sade han.
—Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad, så skils vi ... redan där.
Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja själva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden, då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde hålla in dem, utan springarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är av en förträfflig ras och föds väl; eld, mod, iver att löpa utmärker dem. Själva Albert måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen; han ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så att de bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev således inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om de haft lust.