Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan: Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att beskriva. Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari hon och jag sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ännu en.
Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att följa med alla händelser; och inte går det an för honom att tala om allting, smått och stort? både vad som sades och inte sades? hände och inte hände? hur ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kom till Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom än längre.
Men fastän åkdonet var på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick dock resan sedan på det hela inte så fort, som efter första uträkningen. Ty nog måtte väl det vara bra mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga och Mariestad? Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på Mälaren och de övriga fem till lands.
Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl. Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon, ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt ha sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle, som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?
Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa, att resan dragit ut sina sex dagar.
Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt liggande kyrkan själv, som, redan innan man hunnit in i staden, bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drar den bort åt höger ifrån den lummiga allén, vari man (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen, när man kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den långa flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens, inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande genom den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, björk- och hasselgrenarna med deras vajande löv.
Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man måste med egna ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.
Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton. Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas skall och bör därför, att vad som följer berättas.
Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned åt Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som inte slutar förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som tog emot trötta resande.
De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. Men sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så ljus och vacker, göra en lustvandring i staden.