Det går an

by C. J. L. Almqvist

Hoplästa? vad menar du med det?

—Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till intet. Man måste en gång komma därhän, att i denna sak, som i alla andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga. Därav blir inte blott olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. Ty, så fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ...

Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par exemple, som brukas när två ...

Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, inte nyttjar jag böner till sådant, som de inte tjänar till; ty det är signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Om två står bredvid varann och ljuger redan då ett tycke för varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar sådant, som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla, inte avböjs det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar, nämligen, att de sedermera inte håller vad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte hindrade den att så går? Och när de så ändå fortfar med varann, blir de allt mera grova till själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och till slut sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i världen är, eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert! inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det. Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt, inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidköping kastar saltkorn i ugnen, när de har tandvärk, och stöper bly över sjukt folk, och sätter stickor i trän: och ibland säger de, att de blir friska, som väl kan hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas också hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte i själva grunden av läsningen.

Nå, men så skadar den åtminstone inte.

—Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra, bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada. Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.

Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?

—I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för djupt intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade strax därefter högt: Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker inte du som jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, ty jag ville i det fallet, att du for i kväll så gärna, eller i morgon, och inte kom med till Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos mig på den sandiga stygga vägen.

Blott på vägen?

Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt det förut inte sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som förr, men ett förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet, den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, varåt han oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det allenast älskvärdhet, tänkte han.