Vad? om yrket?
—Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig likväl ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer, sker sådant inte utan med mörker eller om det lyser, så sker detta sällan utan med köld. Ett fönster allena ... märk väl, min Albert ... ger ljus utan att låta köld strömma in; och det håller värmen inne, med bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och det betyder mera, än mången fattar. Därför skall du inte förakta fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och skall så hädanefter ... och även dig, Albert, om du kommer i nöd.
Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke ... ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag, likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt mig de rätta orden! Han tog hennes hand.
Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo, på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och håll sedan uti dig, geografi!
Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster: förlåt, Vättlösa heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor uppåt kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!
Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar att få hela Vänern över sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka, gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet vid nordanstorm är detta fruktansvärt.
I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.
För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest plägar kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står på egen botten i vagnarna. Kärror är stundom stygga att åka på. Det var således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en utmärkt och enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne; är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi knäböja för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.
Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att när Albert såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde, utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser sig få ordentliga åkande, gärna går in på och tackar för. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.
Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra; men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra, jag går ensam.