Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.
—Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.
Även jag vill se henne.
—Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid din anblick. Det vill jag inte.
Min Gud! vad säger du?
—Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall bli ...
Ha!
—Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte svårt att hitta här i Lidköping. Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron, som vi talat om, över Lidan ... den där, du.
Ha!
—Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen: kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster. Den gatan går åt en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra saker; ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en av lärpojkarna efter mina saker: du känner väl dem åtskils?