Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka.
—Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken hämta det.
Vad som inte är ditt, det är mitt!
—Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka, att nästan var flicka här är behaglig ... det är Lidköping utmärkt för ... jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer där far!
Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av. Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående ressällskap.
—Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an för en karl. Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna for av. Sara Videbeck gick ensam.
Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera skyar i långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där fram över valvet; till regn liknade det sig likväl inte. Solen skämtade nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna.
Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet nästan alla människor till varandra. Sara märkte även vilka dessa var; men, inbegripna i djupt samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig nästa hörn. Här stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll, gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla.
Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och utan allt svart i sin dräkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor! får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina händer och drog sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.
De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om den tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för henne att fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning, kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande: att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon nedsänktes, det var en nödvändighet.