Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du vad jag begärde? röt han.—Ja, herre.—Så låt det gå fort, medan jag sitter här och väntar!—Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut med en liten fnurr.
Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha hört på den utgångna flickan.
Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!
Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt att skållas.
—Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande?
—Nej, det behövs inte mer än en sådan.
Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad är klockan?
—Det rör mig inte.
Du är dock f-n given.
—Skall det vara en kopp till?