Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet, jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, slå i en kopp till!
—Skall den drickas på sängen?
Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan, att se mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda emellertid.
En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han väntar bud, och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och raskt: hon var ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under hennes händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig.
Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.
Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna. Han gick trappan upp.
Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.
Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta.
Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv, men utan värde för sergeanten.
Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han aftonen förut i bedrövelsen alls inte beställt. Dock var han så pass karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golvet.