Obegripligt! tänkte han.
Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt begär att stanna på underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför glaset vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.
Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen, som skulle hyras ...
Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat, och att hon visst inte vågat ...
—Varifrån var budet?
Från Videbeckskan.
—Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, att så just kunde rätta termen låta för det där mellantinget, som han så mycket grubblat över. Själv nändes han likväl inte tala ut namnet så).
Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.
—Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte veta något i går?
Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän nu på morgonen klockan sju.