Noter
Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han yttrade ingenting.
Var det inte mera? utbrast herr Hugo.
—Nej, inte nu.
Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag inte haft del förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt både ont och gott? Det är oförsvarligt, att Richard inte längesen låtit mig känna och införa den i Jaktslottets annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att det skall ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att saken sedan gått så framåt, att det uppväxande släktet i allmänhet numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna mig i in- och utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga pjäs skall ha kommit att gå i spetsen för tendens romanerna i Sverige, eller liksom ha utgjort begynnelsen därav här i fäderneslandet. Vad säger du därom?
Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han sällan eller aldrig förstod.
Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen.
Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och bad om ordet.
Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.