Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken om "Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska berättelse trycktes första gången, skedde det med så stor enkelhet, att inte en gång kapitelindelning ägde rum, och det hela bar endast till överskrift "En vecka". Då den ånyo trycktes, sågs editionen kapitelindelad, alldeles så som herr Richard i afton föredragit den; men utgivaren hade tillika satt en ingress framför ...
—En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon sådan har jag inte hört i dag?
Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr Furumo, efter vad jag tror.
—Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda på den? Eller kanske du, min Richard?
Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte vidare.
—Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under mina estetiska studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig något vid "Det går an"; och jag utgör en, som händelsevis äger ett exemplar därav.
Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den förtjänar höras?
—Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i afton skulle föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min lilla sällsynta bok.
Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har sig?
Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med glimmande ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa högt?