Det går an

by C. J. L. Almqvist

—Ja visst, min bästa vän!

Så här låter den där ingressen, som i andra editionen varit insatt före själva stycket:

Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar åt oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på flera ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck än på andra: så mycket mindre kan det genomskådas där. Det vore lågt, om vi i så stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss kunna med visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är oss nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om den stråt, som vi själva och våra barn har att gå, anar så mycket, som behövs för att träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande, kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän ... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja, allt efter som vi skynda framåt.

Människan måste ändå en gång lära känna sig själv, det kan inte hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan inte tro annat. Vad har då varit gagnet av tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i själva sina grundvalar. Vad har de enskilda skördat för frukt av det oupphörliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo, frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel av lycka.

Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de så allmänt i fråga komna tidens problem, eller något av dem. Det är dessa ämnen, som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det är en klass av saker, som alla människor tänker på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa anskriven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett av fröna till mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien kan endast uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare, i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, och till bistånd däremot uppkallat allt ont, som stått till buds, helgande det genom namn av gott. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda, hjälpa och förbättra själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är jordiskt stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte hindrar dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna må vara vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar välsignelse över alla.

Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, så må man gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mänsklighetens och sedernas småningom skeende räddning kan inte undvikas.

Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de materiella intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva verket mest av allt arbetar för. Det är räddningen av det sköna och oskyldiga i grunden av vår ande: det är upplivandet av det i sanning goda, av det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på jorden, som för människan äger värde, eller bör äga det: om en i årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt? ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock äga någon skymt av himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att vi önskar oss, eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av himmel har människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att göra sig olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom utgår nästan alla institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra oss ägandet av det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinner sitt mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren omöjlighet. Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder blir så förfärligt? Jo, genom misskännande av vad sed och lycka i sig själva, det är, enligt människans sanna natur är, har man trott sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap med personlighetens förstörande: det vill säga hos en människa, vars alla former, såsom individ , sönderkrossades och upphävdes. Man har trott det sedliga ligga i det blott och bart allmänna , vilket man därför kallat det rena . Man har inte sett, att av all personlighets enskildhet är allenast det förkastligt, som är emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den, långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för personen att vara vad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda välmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira på jorden, oaktat krossandet och förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom avgrunder av kval nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är människans högsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid eller för något särdeles fall inte bägge förenas, utan endera måste tills vidare åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke dör vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges harmoni måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt, eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, är en oriktig martyrdom, feg ibland människor och fördömlig inför Gud. Det kristna samhället får inte längre häfta i de hedniska idéerna om hämnd och yttre offer, som till intet i grunden tjänar och varpå Kristus gjort ett slut: allenast vi följde honom!

Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller ens önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar sig, om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall tjäna, kan skrivas på förhand i allt. Man måste först lära känna människorna själva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste suckar, och inte heller förakta att begripa deras glädjetårar. Det är, med få ord, trogna berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver: exempel: insamlingar, rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst över rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men är rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat vilken egenhet som helst, just de nödiga förgrunderna, de oundgängliga villkoren för en rätt kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att avhandla, man kan först då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter, bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om människan, må filosofen komma, för att fullständigt och åt alla sina håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända att filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning i alla tider; men det är historiskt osant. Några högst få (och de till största delen i äldsta tider) har ur livet självt, såsom källa, hämtat kännedomen om människan, och därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har sedan, under kammarstudium och blott genom läsning av vad andra upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska minnesvärda för att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska tankegångar, men verkliga plågoris och ett andligt fördärv för mänskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i samhället. Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för filosofin, när den en gång blir.

Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis inte allt möjligt hänt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del ensam tjäna till grundval för någon avhandling, vilken alltid bör fylla anspråket på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses alltför ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför obetydliga. Vad de säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, åtminstone i första hand, ingenting annat, än att de säger det åt varandra, och handlar så: däruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet. Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen. Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet för någon annan ... det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffar här vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa, vars lättretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring blomkronan för varje hand, nog djärv, kall och ohemul, att vilja med själva fingrarna komma åt så kyska blad. Hon älskar att förstås, men inte att beröras.

Härefter följer nu själva berättelsen "Det går an" .

—Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" verkligen utgör ett "tendensstycke" såsom man från flera håll lär påstå?

Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an", liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är tendenspjäser.

—Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så, och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?

Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt därav, att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad man menar med "tendens".

—På konstområdet är detta en ganska ingripande fråga. Tendens, om ordet blott och bart förstås som "riktning", måste otvivelaktigt allting i världen ha; men om det talas inte i konstnärlig mening.

Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller, om det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den art till innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons karaktär, som yttrar dem; eller, om de även ingår i individens karaktär, men inte är fullt motiverade av situationen och tillfället, då de yttras (det vill säga, att individen inte har någon anledning eller skäl att då yttra dem); i alla dessa fall har lärdomarna, så goda de i och för sig må vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i dålig mening kallar tendensväsende . De står där då endast, såsom man uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, för lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte är på sin plats, emedan dylikt tillhör vetenskapen, men inte konsten. De nyssnämnda fallen inträffar inte i "Det går an"; ty de däri förekommande maximerna uttalas av en bland styckets handlande personer, Sara; de överensstämmer fullt med hennes karaktär, och har helt och hållet sitt motiv i situationen eller händelsen; hon har, nämligen, fullkomlig anledning och skäl att yttra dem då hon gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför stycket, är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar sig, tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står där inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, utan såsom ingredienser av skildringen, nämligen här av den i stycket uppträdande och handlande personens själstillstånd eller sätt att tänka. Därmed förnekas för ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika kan sammanfalla med berättarens egna, eller hålla gott stånd även på vetenskapens område (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en eller annan av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något tänka lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett artistiskt stycke , där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem innehållna sannas skull, utan för personskildringen och händelsemålningen. Däremot i en avhandling, det är: i ett vetenskapligt stycke , står allt det reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör satsframställning och systemskildring saken.