ANTECKNINGAR
ÖFVER
FÄLTTÅGEN
EMOT RYSSLAND
Åren 1808 och 1809.
Af
Carl Johan Holm,
tjenstf. Regements-Pastor vid Savolaks Jägare-Regem.
STOCKHOLM, 1836.
TRYCKTE HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.
FÖRORD.
De Anteckningar som härmed bland Allmänheten utgå, röra egentligen Savolaks brigaden, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde; men som olika fördelningar af denna brigad, deltogo i de flesta krigshändelser åren 1808 och 1809, har jag dock ansett mig böra lemna en öfversigt äfven af de förnämsta tilldragelser vid den öfriga hären under nämde år. Min första afsigt var, att gifva detta arbete en vidsträcktare omfattning; men då berättelserna, meddelade af personer, hvilka deltagit i samma träffningar, ofta voro fullkomligt stridiga, och jag ej blef i tillfälle att med full säkerhet utröna det rätta, fann jag mig nödsakad att icke upptaga annat, än hvarom jag kunde förskaffa mig tillförlitlig visshet. Ett varmt nit för sanningen föranledde desse anteckningar, likasom det nu är anledningen till deras offentliggörande. Oväld och sanning har vid deras uppsättande alltid varit mitt syftemål.
En person, hvilken, ehuru icke deltagande i sjelfva striden, likväl är närvarande, och efter behag får välja ståndpunkter att öfverskåda densamma, har ej sällan lättast att följa alla dess utvecklingar; och det rykte en officer har ibland sina kamrater, deras omdöme om hans handlingssätt, hans förtjenster eller felsteg, äro ofta en säkrare ledning, än den pregel man åsatt honom uti insände rapporter. Presten, som tjenstgör vid en korps, befinner sig vanligen i förutnämde läge; och emedan han, i följd af sin befattning, ej kan råka uti några stridiga förhållanden af medtäflan eller afund, erfar han snarast huru en hvar bedömes af sin omgifning. På många ställen var jag sjelf ögonvittne till de drabbningar som föreföllo, samt de rörelser som verkställdes, och tillika i tillfälle att höra erfarne officerares yttranden. Derföre grunda sig de omdömen jag tillåtit mig, antingen uppå personligen inhemtad kännedom och sakkunniges åsigter, eller ock den inom brigaden allmänt rådande tanken öfver ett ämne.
Sålunda hafva dessa anteckningar uppstått och utbildat sig. De felsteg, som å vår sida begingos, har jag aldrig förtegat. Svenska och Finska folkens tapperhet är för väl känd, för att den, uppå sanningens bekostnad, skulle behöfva tillvinna sig något loford.
Författaren.
Ryktet hade förkunnat, att vid det samtal, som, i Juni månad 1807, ägde rum emellan kejsarne Alexander och Napoleon, hade man öfverenskommit, att Finland skulle införlifvas med Ryska riket. Tidningarne berättade ock, att fredsslutet i Tilsit fastställt, att Ryssland skulle på en annan sida få ersatt, hvad det kunde förlora genom en gränse-reglering i Polen. Finnarne, med själ och hjerta Sverige och sin konung tillgifne, fruktade således ganska mycket den stora Ryska öfvermagten; men de sågo tillika med bestörtning, att konung Gustaf Adolf alldeles icke bekymrade sig om deras fädernesland, utan förhöll sig liksom han velat lemna det till pris åt den först kommande eröfraren. Inga förberedelser gjordes till landets försvar, inga åtgärder vidtogos till räddning från den hotande faran. Om Gustaf Adolf år 1807 skickat kläder och gevär öfver till Finland, samt försett Sveaborgs fästning med proviant och krigsförnödenheter, så skulle, på första vink, den Finska aktiva hären år 1808 kunnat bringas till 20,000 man, hvilka brunnit af ifver att med lif och blod försvara sin fosterjord. I ett så genomskuret land som Finland, hade desse kunnat uträtta ganska mycket, ty i de många fördelaktiga passen kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla öfverlägsne fiender; en större armé har svårt att i desse glest bebodde orter förskaffa sig sina nödvändigaste behof.