När kriget utbröt, var ingenting förberedt till landets försvar, utan Gustaf Adolf gaf Finska hären befallning att genast vid Ryssarnes ankomst draga sig tillbaka. Det var hårdt och påkostande för Finnarne, först att finna det inga anstalter vidtogos till räddning från den hotande faran, och sedan, att icke en gång sjelfva få försvara sin kära fosterbygd, utan blifva befallde att i fiendens våld lemna hustrur och barn samt allt hvad de ägde. Hvem hade kunnat klandra Finska hären, om den, seende öfverallt så usla åtgärder vidtagne, och sig sjelf alldeles öfvergifven samt utan allt bistånd från Sverige, i saknad af kläder och skor, och utan hopp om framgång, om den förlorat modet, ledsnat och återvändt till sina hemvist? Allt detta oaktadt uthärdade den med tålamod ett i alla afseenden besvärligt fälttågs vedermödor. Och äfven sedan hela Finland redan var i Ryssarnes våld, uppoffrade Finnarne ännu lif och blod för Sveriges försvar, och, liksom det hände den 5 Juli 1809, då en hel bataljon blef sprängd, sökte de skingrade, under tusende svårigheter och faror, sig fram till Svenska hären, hellre än de gåfvo sig fångne, och af Ryssarne emottogo den erbjudna tillåtelsen att återvända till sina lugna och fredliga hemvist. Hvad var orsaken till allt detta? Ingenting annat än Finska folkets trohet och medfödda tapperhet; befälet var lifvadt af en varm känsla för äran, och soldaten, af naturen härdad och modig, hade en från barndomen inplantad vördnad och tillgifvenhet för sin konung, samt ett med modersmjölken insupit hat emot Ryssarne. Om en sådan här fått alla sina förnödenheter, om den i tid blifvit understödd samt rätt anförd, så hade sannerligen storverk med densamma kunnat utföras.

Efter dessa allmänna erinringar öfvergår jag till den brigads krigshändelser, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde, till hvars bedrifter jag så många gånger var åsynavittne, och hvilken i hela Finska armén utgjorde, att jag så må säga, dess kärna, var dess förtrupp under framryckandet och eftertrupp under återtåget, samt deltog, oberäknadt striderna i Savolaks, äfven uti stora Finska härens alla hufvudsakliga drabbningar.

Savolaks brigaden, som låg fördelad i Savolaks och Karelen, samt hade sin samlingsplats i S:t Mickel, och vid krigets början stod under grefve Cronstedts befäl, utgjordes af Savolaks infanteri-regemente 900 man, vargeringen 450, Karelska dragonerna 250, dess vargering 125, Savolaks jägare-regemente 1200, brigadens artilleri-kompani 150, Karelska jägarena 600, samt ett kompani arméns flottas volontärer, hvilka lågo i Christina socken och uppgingo till 80 man; således tillsamman omkring 3,750 man.

År 1808 den 3 Februari ankom till Heinola, der brigad-chefen bodde, befallning om brigadens uppbrott och samling på S:t Mickels malm, hvarest vidare order skulle afvaktas. Brigaden, ehuru kringspridd på mera än 30 mil, var redan den 8 Februari till största delen samlad. Truppen inqvarterades och kantonerade i de omkring S:t Mickel belägna byar. Vargeringen afsändes, under öfverste-löjtnant von Törnes befäl, till Warkaus, hvarest brigadens förråder befunnos. Öfverste-löjtnant Tavast förordnades till brigadens general-intendent. Ganska mycket spanmål, viktualier och hö uppköptes, och ett stort magasin anlades, så att det såg ut som vi ej så snart skulle komma att uppbryta. Hela brigaden hade säkerligen en längre tid kunnat dermed underhållas. Nya gevär blefvo ifrån Helsingfors afhemtade och utdelades åt truppen; men Savolaks jägare, som förut hade så kallade Sprengtportska studsare, hvilka sköto på ovanligt långa afstånd[1], ville ogerna lemna dessa ifrån sig. Det bemedlades derföre så, att jägarena fingo behålla 30 studsare på hvart kompani. De gamla gevären inlades uti ett magasin i S:t Mickel.

Ehuru fienden vintertiden, då isarne öfver allt voro farbara, kunde på fem serskilda vägar intränga i Savolaks, nemligen genom Rantasalmi, Nyslott, Sulkava, Puumala och Christina, voro likväl inga åtgärder vidtagne, hvarken med posteringar eller observations-korpser. Om fienden inryckt på något af de fyra förstnämde ställen, hade han icke mött något motstånd, lätt hindrat vår förening med stora hären, och afskurit återtåget till Kuopio, dit vi, enligt befallning, skulle draga oss. Huruvida det, under en sådan ställning, var klokt, att i längre tid låta hela brigaden ligga i S:t Mickel, samt att, i anledning deraf, anlägga ett så stort magasin på detta ställe, lemnar jag åt andra att bedöma.

Den 23 Februari erhölls från södra delen af Finland underrättelse, att Ryssarne gått öfver gränsen vid Abborfors, och att stora hären, efter smärre strider vid Kuuskoski, Forsby och uti Orimattila, dragit sig åt Tavastehus.

Den 25 passerade en resande, kommande från Jokkas, genom S:t Mickel, och berättade att Ryssarne redan voro på det förra stället. Jokkas ligger 4½ mil ifrån S:t Mickel, och är föreningspunkten för de fyra förstnämde från Ryssland ledande vägar. Deraf visar sig tydligen huru nödvändigt det skulle varit, att åtminstone någon del af brigaden blifvit dit förlagd; man hade ej då blifvit bedragen af lösa rykten, såsom denna gång. Emellertid gjordes genast larm, i följd af denna falska berättelse. Hela brigaden samlades från sina kantoneringsqvarter fram på S:t Mickels malm; kanonsluparne i Christina uppbrändes, och de derstädes förlagde volontärer förenades med brigaden. Alla trupper stodo hela natten under gevär, och oaktadt den strängaste köld, tilläts dem likväl icke att upptända någon eld. Många soldater blefvo derföre så öfverväldigade af kölden, att de, stående vid geväret, föllo till marken, och detta onödiga nattvak kostade brigaden öfver 100 man, hvilka måste skickas till sjukhuset. Den olyckliga ställningen fortfor intill morgonen kl. 8, då hvar och en ändteligen fick återgå till sitt qvarter; hvad truppen denna natt ändamålslöst uthärdade, kan ej beskrifvas. Följande dagen utskickades på vägen åt Jokkas små dragon-patruller; dessa upptäckte blott några Kossacker. Föröfrigt syntes och hördes ej af någon fiende.

Den 29 Februari uppbröt hela brigaden ifrån S:t Mickel. Före aftåget vidtogos goda åtgärder för deras skötsel och vård, som qvarlemnades på sjukhuset. Regements-läkaren vid Savolaks jägare befalldes att der qvarstadna. Före uppbrottet voro alla de bondhästar uppbådade och hopsamlade, som möjligtvis kunde erhållas; en del nyttjades till trossens framförande, de öfriga användes att forsla proviant, hvaraf så mycket som kunde medföras togs ifrån magasinet. Resten af de vackra spannmåls- och höförråderna uppbrändes; men hvarföre magasinet med de kasserade gevären icke förstördes, är mig obekant; hvad jag med säkerhet vet, är att Ryssarne sedermera begagnade dessa vapen, samt nyttjade dem emot oss. — En del af brigaden tågade, under öfverste-löjtnant Lodes befäl, åt Jokkas, derifrån till Jorois, o. s. v.; resten gick till Haukivuori, och fortsatte den 1 och 2 Mars sin marsch till Pieksämäki, samt den 4, 5 och 6 till Leppävirta, tretton och en half mil från S:t Mickel, och hvarest nu brigaden återförenades.

Ehuru vi ej ännu sett någon fiende, fingo vi dock pålitlig underrättelse, att Ryssarne, hvilka genom Nyslott och Sulkava brutit in i Savolaks, voro, på ena stället 2,000 och på det andra 1,000 man starke; således för brigaden föga fruktansvärde. Hela brigaden, såväl befäl som manskap, knotade och yttrade högt sitt missnöje deröfver, att de nödgades lemna sin hembygd, sina hustrur och barn i fiendens våld, förrän de dertill blifvit tvungne; de begärde att få slås och försvara sin fosterbygd. Chefen för Savolaks jägare-regemente, öfverste Sandels, som vistats i Stockholm, och i Pieksämäki ankom till brigaden, bemedlade nu så, att kapiten Germund Aminoff, vid Savolaks jägare, hvilken mest högljudt hade yttrat missnöje öfver återtåget, kommenderades att, med 200 skidlöpare, åt Warkaus trakten rekognosera fienden. Sedan Aminoff stött på en fiendtlig styrka af ungefär 1,500 man, tänkte han draga sig åt Warkaus; men erfor, att detta ställe redan var antändt och utrymdt af våra der varande trupper, hvilka förenade sig med brigaden i Leppävirta, sedan det förnämsta af kronans tillhörigheter blifvit med 170 hästar bortfördt.

Kl. 7 f. m. den 11 Mars inrapporterade Aminoff till brigad-chefen i Leppävirta, att Ryssarne allt mer och mer framryckte; men som han mycket väl kände belägenheten, beslöt han att emellertid oroa och uppehålla fienden, samt drog sig slutligen in i skogarne, och ankom, på omvägar, om aftonen samma dag till brigaden.