Oaktadt Aminoffs tidigt insända rapport, var fiendens ankomst till Leppävirta likväl en öfverraskning för brigaden, hvilken sorglöst, med oladdade gevär, hvilade i sina qvarter, då första skotten, middagstiden, vexlades vid fältvakten. Truppen uppställdes nu, så fort som möjligt, på stranden nedanför kyrkobyn. Ryssarne, som icke voro öfver 1,500 à 1,600 man, framtågade nog oförväget på isen, utan att känna eller undersöka lokalen, så att de snart fingo framför sig Svenska styrkan, hvilken kunnat hafva fördel och betäckning af stranden; till höger om sig hade fienden en öppen ström, och bak om sig en väg, hvilken, genom Nikkilämäki by, der en del af vår brigad låg inqvarterad, ledde förbi dess venstra flygel. De Ryska kolonnerna befunno sig liksom i en fälla, samt hade kunnat och bordt blifva tagne. Major G. Ehrenroth vid Savolaks infanteri, begärde derföre och fick äfven tillstånd, att på denna väg marschera ner på isen och taga Ryssarne i ryggen; men innan han hann verkställa detta, erhöll han kontraorder, och grefve Cronstedt kunde ej vidare förmås att dertill samtycka, af orsak, såsom han uppgaf, att hans order innehöllo, det han ej finge inlåta sig i någon strid, utan endast rädda truppen, samt tåga norr ut. Sådant tillfälle som här erbjöd sig, yppas sällan, och truppens missnöje att det icke begagnades, behöfver jag ej omnämna. Men för grefve Cronstedt var det kanske svårt att handla annorlunda, isynnerhet som förhållandet mellan honom och general en chef Klingspor icke var det bästa. En obetydlig fäktning uppstod sedan i den ställning vi innehade, hvilken varade något öfver tre timmar. Grefve Cronstedt uppger i sin rapport, att han här icke hade mera än 800 man; men sådant nödgas jag bestrida. Brigaden utgjorde 3,750 man; deraf voro ungefär 150 qvarlemnade på sjukhuset i S:t Mickel, och Karelska jägarne, 600 man, hade ännu ej förenat sig med brigaden; men något annat detaschement än 200 skidlöpare fanns icke afsändt, och desse kunna ej afräknas, ty de återkommo om aftonen midt under striden. Om sjuka, trossvakt m. m. afdragas, måste grefve Cronstedt likväl hafva haft en vida större styrka än den uppgifna.

Uti rapporten yttras äfven: ”att fienden, ståndaktig på sitt ställe, visade tydligen att han ämnade antingen samma natt eller i gryningen andra morgonen, tournera oss.” Huru man kunde förutse hvad fienden ernade företaga, är svårt att förklara. Hans kolonner stodo stilla på isen, sedan de blefvo varse sitt misstag och den fara i hvilken de sväfvade. Striden var, som sagdt, ganska obetydlig; Ryssarne, osäkre om hvad som kunde hända dem, vågade i början knappt röra sig. Vår förlust utgjorde 9 man, hvaraf en dödskjuten; 3 Ryska fångar blefvo tagne. För denna fäktning blef brigad-chefen, grefve Cronstedt kommendör, och major G. Ehrenroth riddare af svärds-orden. Återtåget företogs i mörkningen, och fortsattes genom natten, så att vi den 12 Mars inträffade i Wehmasmäki, hvarest vägen från Tavastland och Wasa Län sammanstöter med den från Ryska gränsen.

Den 13 Mars anlände brigaden till Kuopio, och inqvarterades dels uti, dels omkring staden. Karelska jägarne, 600 man, afbidade här brigadens ankomst, och blefvo nu med densamma införlifvade. Vid Jynkkä, ¾ mil söder om staden, utsattes en fältvakt, bestående af kapitenerne Dunkers och Malms kompanier af Savolaks jägare, jemte 20 Karelska dragoner under kornet Dunkers befäl, samt en trepundig kanon. Befälet fördes af kapiten Dunker.

Den 15 Mars kl. 8 om morgonen aftågade hela brigaden ifrån Kuopio; men man glömde att indraga eller lemna behöriga föreskrifter åt fältvakten vid Jynkkä. Denna, som utgjorde ungefär 320 man, anfölls, en timma efter brigadens afmarsch, af en fiendtlig styrka, hvilken säkerligen uppgick till 2,000 man, med 4 kanoner, under general Tutschkoffs befäl. Oaktadt denna stora öfverlägsenhet, försvarade sig likväl fältvakten på stället, under afbidan på order från brigad-chefen, ända till kl. 12 på dagen. Men då började fienden kringgå hela positionen, och Dunker hade ingen annan utväg än att draga sig tillbaka. Återtåget fortsattes med största köld och hjeltemod. Uppå isen försöktes tvenne anfall af fiendens kavalleri; men detta jagades tillbaka med drufhagels salvor och gevärseld. När det sednare anfallet, med en förlust af 15 à 20 man, var afslaget, kastade sig kornett Dunker, med sina 20 dragoner, på Ryska kavalleriet, som tycktes vara nära 200 man, och tog dervid en husar till fånga.

Då fältvakten redan befann sig under återtåg, således efter kl. 12, kom ändteligen brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, ridande till fältvakten. Han frågade befälhafvaren: ”hvem har befallt herr kapiten att öfvergifva sin post?” Dunker svarade helt kallt: ”det har fiendens manöver gjort.” Hvarpå Brusin tillade: ”jag får berätta att brigaden marscherat bort, och herr kapiten får nu sauvera fältvakten så godt han kan.” — ”Jag tänker så göra,” svarade Dunker. Sådana voro de förhållningsorder Dunker fick ifrån brigad-befälet, och omkring kl. half till 1 erhöll han understöd utaf lif-bataljonen af Savolaks infanteri-regemente.

Under återtåget hände sedermera den olyckan, att vår kanon råkade i något slags obestånd; och som Dunker för ingen del ville lemna den till byte åt Ryssarne, förorsakade dess iståndsättande, midt under fäktningen, betydligt uppehåll. Detta oaktadt nådde den öfverlägsna fiendtliga styrkan likväl ej sitt syftemål, att kringgå och taga denna lilla trupp. Något bidrog väl till en lycklig utgång, att isen öfverallt var betäckt med tre qvarters djup snö, hvilken hindrade isynnerhet det fiendtliga rytteriet att göra kraftfulla anfall; men Dunkers kloka anordningar, samt befälets och truppens utmärkta köld och tapperhet kunna icke nog lofordas. Då general Tutschkoff, som anförde Ryska styrkan, efter slutad träffning kom till Kuopio, berömde han Svenskarnes återtåg såsom mästerligt. Samma omdöme hördes ock i hela brigaden; brigad-befälet allena ville ej erkänna sådant. Men om stjerna eller tapperhets-medalj skola gälla såsom utmärkelser, så förtjente visserligen hvar enda officer, som här var närvarande, en sådan belöning. Kornet Dunker var den enda som utmärktes; han blef riddare af svärds-orden. Brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, gjorde ingenting annat, än red tvenne gångor till fältvakten, sedan den redan börjat sitt återtåg, och gaf de uppbyggliga förhållnings-orderna, dem jag förut omnämt; han blef befordrad till kapiten. Dunker och alla de öfrige officerarne, som så väl förtjente belöning, fingo intet. Jag anser mig derföre skyldig att uppräkna dem, hvilka, utom Dunker, vid detta tillfälle i så hög grad gjorde sig värde att ihågkommas. Dessa voro kapiten Malm, löjtnanterne Burman, von Gerdten, Longe, Tigerstedt, Tuderus och Tavaststjerna.

Sanna förhållandet är sådant jag nu beskrifvit det; att detta icke öfverensstämmer med grefve Cronstedts rapport af den 16 Mars, det vet jag. Ingen bör förundra sig deröfver, att grefve Cronstedt i sin rapport icke upptager, det han och hans adjutanter, vid brigadens aftåg från Kuopio, glömde hela fältvakten; men väl att han, för att förringa Dunkers förtjenst, uppger det fältvakten fick till understöd, utom artilleri och kavalleri, tvenne hela bataljoner. Då grefve Cronstedt erhöll underrättelse att fältvakten blifvit anfallen, befanns brigaden redan nära Toivola strand, således åtminstone en och en half mil från fältvakten. Jag hörde och såg grefve Cronstedts ängslan och oro öfver fältvaktens öde, och jag trodde ingalunda att han sedermera skulle vilja förtiga Dunkers och Malms verkeliga förtjenst. Fältvakten fick visserligen förstärkning både af artilleri, kavalleri och infanteri, då den hann upp brigaden i Toivola; men den hade då redan tre och en half timma ensam slagits med 2,000 fiender, hvarvid den slutligen erhöll blott en liten bataljon till undsättning.

Då den af fienden förföljda fältvakten anlände till Toivola, stod brigaden uppställd på isen, vid stranden. Så snart vårt artilleri började gifva eld, stadnade fienden och svarade med sina stycken. Den fäktning som nu uppstod och varade omkring fyra timmar, var för det mesta endast en kanonad. Förlusten derunder var alldeles ingen på någondera sidan. Våra kanoner voro oduglige, hvarföre de också sedermera till större delen försänktes uti en insjö; af Ryssarnes kulor hunno en del ej fram, utan stadnade på isen, framför vår linje, de andra gingo alla öfver. I skymningen blef brigadens venstra flank öfverflyglad af fiendens skidlöpare, och under återtåget voro vi blottställde för deras eld, hvilken förorsakade oss någon förlust. Löjtnant Brundert vid Savolaks jägare blef dödligt sårad, och af manskapet fingo vi 11 man sårade samt 8 dödskjutne. Kornet Nandelstadt, träffad af sju pikstygn och ett kulskott, undgick, genom sin hästs snabbhet, att blifva fången af den mängd Kossacker som omgåfvo honom.

Återtåget fortsattes genom natten till Kasurila by, en och en half mil från Toivola, samt dagen derpå till Pajala, tre mil. Den 17 marscherades åter, den 18 rastades; sedan fortsattes reträtten oafbrutet de följande dagarne, så att brigaden den 24 Mars ankom till Pulkkila, tjugu och en half mil ifrån Kuopio. Den 26 gingo vi till Frantsila, tre och en fjerdedels mil, den 27 till Temmes, en och trefjerdedels mil, den 28 till Kempelä, tre och en fjerdedels mil, och den 29 till Uleåborg, en och en fjerdedels mil, der brigaden hoppades få hemta någon hvila, efter sina svåra och långvariga fältmödor.

Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru många och stora besvärligheter vi derunder uthärdade, kan ingen föreställa sig, och står ej att beskrifva. Med skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom natt och dag; ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än vid midnatten, och innan man fick äta och var i ordning att lägga sig, var det redan långt lidit in på morgonen, och kl. 8 skulle alla åter vara samlade på den för brigaden utsatte uppställningsplatsen, till hvilken man mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan å nyo fortsätta marschen. Bristen nästan på allting var redan allmän, särdeles ibland befälet, och i detta så glest bebodda, eller rättare sagdt öde land, befanns det omöjligt att erhålla något. De som först anlände till de vid vägen liggande hemman, kunde med svårighet få något litet; men alla som kommo sednare, alldeles intet. Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på obanade vägar, under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder, och mången gång var det en stor njutning, att på snödrifvan, med en stockeld framför sig, kunna hemta någon liten hvila. Hvad som i hög grad försvårade vår marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som medföljde, och hvilken så hindrade framtågandet, att hela kolonnen, oftast efter några steg, åter nödgades stadna. Enligt min öfvertygelse var det ett fel af brigad-befälet, att ej trossen, med nödigt befäl och betäckning, skickades förut; nu hade hvar bataljon sin stora tross-kolonn framför sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket ganska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner, i huru elakt väder som helst, göra halt, intill dess man åter var i ordning. Den djupa snön och de smala vägarne, hindrade oss att komma förbi hvarannan. Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så att den ej skulle borttagas af Kossackerne, som oafbrutet följde oss tätt i spåren.