Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort; vi anlände dit den 29 Mars, och måste redan den 31 rycka tillbaka till Kempelä, den 1 April till Temmes, och den 2 till Frantsila, sex och en fjerdedels mil från Uleåborg. Här qvarstod brigaden intill den 22.
Under det vi lågo i Frantsila, blef, genom general-order, en femte brigad bildad och ställd under chefens för Savolaks jägare-regemente, överste Sandels befäl. Till denna brigad lemnade Savolaks brigaden: 1:o en bataljon Savolaks jägare, 2:o en sqvadron Karelska dragoner, och 3:o arméens flottas volontärer. Återstoden af Savolaks brigaden kallades nu den fjerde.
Den 22 April uppbröts och aftågades till Marttila by i Limingo socken, tre och en fjerdedels mil; derifrån åter den 24 till Öfre Temmes, en och en fjerdedels mil. Der qvarlemnades tvenne bataljoner; en af Savolaks jägare, under major Tujulins befäl, och en bataljon Karelska jägare. Återstoden af brigaden marscherade den 25 April ifrån stora vägen till Paavola kapell, dit vi anlände om aftonen samma dag[2].
Den 26 April sent på aftonen ankom en kurir från stora arméens högqvarter i Limingo, med befallning, att brigaden, med undantag af de tvenne i Temmes qvarlemnade bataljoner, skulle uppbryta och morgonen derpå kl. 3 i Revolaks anfalla den under general Bulatoffs befäl derstädes stående Ryska fördelning. Innan dessa order hunno meddelas inom brigadens kringspridda qvarter, var klockan redan nära 11. Klockan 1 samlades brigaden, utom Karelska jägare-bataljonen, på hvilkens ankomst vi stodo och väntade en hel timma. Det blef således omöjligt för oss, att kl. 3 inträffa vid Revolaks, ehuru afståndet icke var större än en och trefjerdedels mil. Dit ledde endast en dålig vinterväg som sällan kördes, och nu var alldeles obanad, samt af sådan beskaffenhet, att de kanoner som brigaden medförde, på flere ställen icke kunde framsläpas annorlunda än med manskraft. Brigaden upphann icke Revolaks förr än kl. emellan 7 och 8.
Under vägen hörde vi, kl. emellan 3 och 4, att strid vid Revolaks från annat håll var börjad. Den vid arméen tjenstgörande general-adjutanten, öfverste Adlercreutz, hade nemligen med en liten afdelning af 150 man, afgått från Lankinen, för att, i sammanhang med det anfall grefve Cronstedt borde verkställa, göra en demonstration på Ryssarnes venstra flygel; men att den förre, visserligen i hög grad personligt tapper, drabbade med fienden ända till kl. 7, såsom han i sin ingifna rapport yttrar, det nödgas jag bestrida. Vid ringaste besinning måste det ock synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsatte striden i fyra timmars tid, utan att innehafva någon särdeles stark ställning. Klockan var ej ännu 7 då vår förtrupp, under major Martinaus befäl, redan vexlade skott med fiendens fältvakt, hvilken stod en half mil ifrån Revolaks. Det säkra är, att Ryssarne, sedan de slagit och förföljt Adlercreutz, redan åter intagit sina qvarter och frukosterade som bäst, då vår ankomst blef upptäckt. Likaså måste jag bestrida hvad grefve Klingspor och öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva, det öfverstens anfall, kl. mellan 3 och 4, bidrog till den seger som grefve Cronstedt med fjerde brigaden sedermera tillkämpade sig. Afsigten att så mycket som möjligt förringa grefve Cronstedts och 4:de brigadens verkliga förtjenst, samt att upphöja öfverste Adlercreutz, är härvid öfver allt synbar.
Då vår förtrupp började vexla skott med Ryska fältvakten och brigad-chefen skulle göra anordningen till anfall, var han sannerligen i en svår belägenhet. Han ägde icke den ringaste kännedom om fiendens styrka eller ställning, icke heller någon kunskap om ortförhållanden. Från högqvarteret, som anbefallt anfallet, erhöllos icke några sådana upplysningar, och att anställa rekognoseringar, dertill var ingen tid. Klockaren i Paavola gjorde, så godt han kunde, reda för lokalen vid Revolaks, genom ritning med krita på ett bord, och kanhända var det i anledning af hans upplysningar som brigaden fördelades i tvenne kolonner. Den ena fördes af major Martinau, den andra af öfverste-löjtnant Aminoff. Allt berodde nu på kolonn- och bataljons-chefernes köld och rådighet. Derföre yttrar ock grefve Cronstedt i sin rapport, det han hade att tacka Försynens skickelse för den lyckliga utgången.
Anfallet begyntes; Ryska fältvakten drefs hastigt tillbaka; de trupper, som under vägen anlände fältvakten till förstärkning, äfvenså. Vid vår framkomst till Revolaks befanns Ryska hufvudstyrkan samlad på prestgården, hvilken låg på en höjd, omgifven af slätter. Dess kanoner voro ställde i öppningarne emellan husen. Slätterna voro större än att fienden af oss med infanteri-eld kunde beskjutas, och våra kanoner för små och oduglige, att med dem någonting kunde uträttas. Att bestorma syntes också vådligt, emedan slätterna voro betäckte med djup snö, öfver hvilken skaran icke bar särdeles braf. Men likväl var detta den enda utvägen, och grefve Cronstedt vidtog genast stormningen, med den kolonn, som anfördes af öfverste-löjtnant Aminoff. Savolaks infanteri verkställde anfallet under hurrarop, med utmärkt köld, mod och tapperhet, ehuru det möttes af en mördande drufhagels-eld, från de mellan husen uppställde stycken. Ingenting kunde uppehålla denna trupp; allt som gjorde motstånd nedgjordes med bajonetten. Kapiten Molander och fendrik Gregory Tigerstedt, äfvensom brigad-adjutanten, kapiten Brusin, hvilken anförde stormningen, utmärkte sig härvid framför alla andra. När den andra kolonnen under major Martinau, som förut rensat några gårdar från fiender, fick höra hurraropen, började äfven den att med skyndsamhet framrycka, och Ryssarne blefvo derigenom anfallne i ryggen af en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Germund Aminoff. Dermed var den hufvudsakliga striden slutad; ty så snart Ryssarne sågo sig angripne äfven bakifrån, sträckte de gevär som stodo vid prestgården. General Bulatoff hade väl med en liten trupp hunnit draga sig ifrån prestgården in i skogen, förr än Savolaks jägare-bataljon hann upp; men han var redan sårad, och för att undgå plundring af de i skogen spridde bondhopar, sände han en af sina adjutanter fram till prestgården, och gaf sig fången. Till lycklig utgång bidrog visserligen ganska mycket, att Ryska generalen Garnaoult, som var på kanonskotts afstånd med sitt uppställda regemente, icke bistod general Bulatoff, utan väntade på order. Så snart han erfor att Bulatoff med sin fördelning blifvit fången, flydde han med största skyndsamhet. Om han deremot genast anfallit oss, hade utgången kunnat blifva helt annan; ty af Martinaus kolonn var endast en bataljon framkommen.
Vår förlust i denna träffning var kapiten Afflecht, löjtnant E. Tigerstedt och 15 man döde; kapiten Wright, löjtnant Meinander, fendrik Tigerstedt och 72 man sårade. Ryssarnes förlust deremot var i döde ungefär 150 à 200 man, befälhafvaren general Bulatoff sårad och fången, tre dess adjutanter (en sårad) och fyra andra officerare, en prest och en fältskär tagne, samt af under-officerare och soldater fångne 416, om jag inberäknar de 94 som voro sårade; ty endast 322 friska fångar gjordes. Dessutom eröfrades tvenne haubitser af metall, med tillhörande ammunition och tillbehör, tvenne 8:℔ metallkanoner, 21 ammunitions-kärror, 350 st. gevär, 108 kopparkittlar, 103 hästar, en myckenhet sablar, gehäng, bandoler-taskor, rentslar, m. m., omkring 10 à 12 tunnor hafre, ett parti konjak, samt åtskilliga köpmansvaror. Orsaken hvarföre vi fingo 416 fångar, men blott 350 gevär, anser jag mig böra förklara. Ryssarne hade här och på alla ställen den sed, så snart de sågo att de ej längre kunde försvara sig; att de kastade sina gevär i sjöar eller strömmar, eller förstörde dem på annat sätt, innan de gåfvo sig fångne, så framt sådant för dem var möjligt.
Ryska styrkan vid Revolaks utgjorde, efter hvad jag af trovärdiga personer på stället samt af de fångne Ryska officerarne kunde utröna, omkring 3,000 man, med fem kanoner. Savolaks brigaden, som qvarlemnat tvenne bataljoner i Temmes, samt i Paavola, trossvakt[3], kockar, uppassare jemte sjuka, bestod, vid detta tillfälle, af tvenne bataljoner Savolaks jägare, (hvilka, efter de förut nämde afdragen i Paavola, icke kunna anses utgöra mera än omkring 500 man tillsamman), en bataljon af Savolaks infanteri-regemente, Karelska jägarne, brigadens artilleri, samt något af Karelska dragonerne, hvilket allt tillsamman taget uppgick till ungefär 1,800 man.
Att vårt anfall, utan kännedom af belägenheten och fiendens ställning, med en så ringa styrka kunde lyckas, dertill bidrog visserligen förnämligast det brinnande begär både befäl och manskap hyste, att få slåss med Ryssarne, ehuru öfverste Garnaoults flykt med hela sitt regemente äfven gjorde något. Hade stormningen skett en timma sednare, skulle den sannolikt hafva misslyckats; ty skaren hade längre in på morgonen icke mera burit de anfallande. Den var redan så upptinad, att karlen, efter några stegs språng, föll ner i snön, hvarifrån han måste gång efter annan arbeta sig upp. Detta gaf anledning till general Bulatoffs yttrande, sedan han var fången: ”det var ett fan till folk ni har; jag såg flere gångor tydligen huru de föllo för mina kartescher, och likväl stodo de åter upp och sprungo lika rasande emot mig.” Då de föllo ner i snön, trodde han att de stupat för hans kulor.