Det synes således vid första påseendet, som det varit ett stort och oförlåtligt fel af Finska härens befälhafvare, att försätta arméen i en så vådlig ställning, och att ej aftåga till Gamla Carleby ifrån Lappo, i stället för att, som nu skedde, gå till Ylistaro, och lemna vägen norr ut öppen för Ryssarne. Men just för denna manöver förtjente vårt general-befäl heder och beröm; ty: 1:o blef det derigenom möjligt för oss, att kunna bärja och till Sverige öfversända de betydliga kronans förråder, hvilka funnos i Wasa, äfvensom alla der befintliga fångar samt egna sjuka, hvilka utgjorde omkring 1,400 man; 2:o hade vårt general-befäl för afsigt, att derigenom förena sig med general Vegesack och hans från Sverige öfverkomna fördelning, hvilken förstärkning för Finska hären var af högsta nödvändighet. Jag tilltror mig således kunna påstå, att det icke var något strategiskt fel af vår befälhafvare, ehuru det så ansågs i början. Men huru ock dermed må förhålla sig, så blefvo vi räddade från den öfverhängande faran, genom en krigslist af general Adlercreutz. Den var följande: Adlercreutz lät ifrån högqvarteret utsprida det rykte, att hela Finska hären skulle aftåga till Wasa, der gå om bord och öfverföras till Sverige. För att göra detta så mycket mera troligt, vidtogos många förberedande anstalter härtill; embargo lades på alla i Wasa, Ny Carleby och kringliggande orter befintliga fartyg, till vida större antal än som verkligen erfordrades, för att transportera hvad som fanns uti Wasa. Det ansågs vid Finska hären för så säkert, att vi alla skulle afgå sjöledes till Sverige, att 60 man af Savolaks brigaden rymde öfver till fienden på en enda natt; emedan de alldeles icke ville blifva förde öfver hafvet. Ryssarne styrktes derigenom så mycket mera i den tron, att vår föresats verkligen var denna; och de uraktläto derföre att skicka några trupper till Ny eller till Gamla Carleby, utan sammandrogo all sin styrka i trakten omkring Wasa, för att så mycket mer kunna försvåra vår inskeppning, och dervid kunna slå oss, eller taga större delen af oss till fånga. Häraf kan det förklaras, hvarföre Ryska styrkan, som nu stod vid Ny Carleby, var så liten, eller omkring 15 à 1600 man, och hvarföre en lika liten trupp var qvarlemnad på vägen åt Gamla Carleby. Sådant var ingalunda någon försummelse af den tappre och driftige general Kamensky, som nu anförde Ryska arméen.

Ingen af oss visste annat, än att marschen ställdes direkte till Wasa. Då hären bröt upp den 12, begärde och erhöll jag tillstånd att i egna angelägenheter få resa förut till staden, och vid framkomsten dit träffades flere till brigaden hörande officerare, hvilka dels varit sjuka, dels sårade; men nu blifvit så vida återställde, att de väntade på arméen, för att åter komma i tjenstgöring. De tänkte på ingenting mindre, än att denna dag lemna Wasa. Men oförmodadt fingo vi i staden höra, att Vegesacks fördelning, som stod söder om Wasa, icke blott hade ankommit, utan ock, i största hast, tågat genom staden, och att således Ryssarne ifrån Lappfjärds sidan hade vägen öppen till Wasa. Jag behöfver ej beskrifva vår bestörtning. Från staden kommo vi lyckligt; men på vägen, innan vi anlände till hären, voro vi nära att upphinnas af Kossackerne. En löjtnant Arppe vid Karelska jägarena, som dröjde litet längre än vi andra i staden, nödgades lemna sin häst och kärra samt alla sina saker till rof åt de förföljande Kossackerne, samt rädda sig genom skogen.

Men förr än jag vidare fortsätter berättelsen om arméens återtåg norr ut, bör jag något nämna om en händelse med fjerde brigaden, hvilken jag icke sett i tidningarne omtalad, och som törhända icke blifvit till högre ort inrapporterad.

Den 10 September middagstiden begynte Savolaks brigaden marschen från Ylistaro, der vi legat i fyra dygn. Ryssarne voro oss ganska nära, samt började mer och mer tränga in på oss; och som vi hade en färja att passera, förorsakades derigenom uppehåll, hvarföre Savolaks jägare, hvilka utgjorde eftertruppen, kommo i strid med fienden. Sedan hela brigaden lyckligen hunnit öfver färjan, fortsattes tåget på en väg utmed ån på södra sidan. På norra sidan om ån var en annan väg, hvilken tredje brigaden tågat, och som den icke behöfde uppehålla sig vid någon färja, utan oafbrutet fortsatte sin marsch, framryckte den mycket fortare än vi. Deraf hände, att Ryska förtruppen på norra stranden hann före oss, och kunde således obehindradt beskjuta vår kolonn på den södra. Dessutom blefvo vi förföljde af de fiender, som efter oss hade gått öfver färjan. För att tillbakahålla deras påträngande, bildade Savolaks jägare en kedja i skogen. Under full fäktning fortsattes återtåget på detta sätt, med mycken köld och ordning, ända till dess det började mörkna. Nu ankom vår dåvarande brigad-chef, öfverste Cedergren, för att påskynda reträtten. Han tjente vid fortifikationen, och var på intet sätt duglig till brigad-chef; men general-befälet ville förmodligen skaffa sig anledning att kunna rekommendera honom till någon kongl. ynnest, och derföre blef han brigad-chef. Han begynte nog oförsigtigt ropa till soldaterna: spring, spring! och det hade den verkan, att soldaterna trodde faran vara så stor, att ingen räddning för dem vore möjlig. De kunde derföre af sitt befäl icke mera hållas tillsamman, utan här uppkom den största oordning. Jag känner ej vår förlust vid detta tillfälle; men med full visshet vet jag; att Leppävirta kompani af Savolaks jägare-regemente, bestående af 70 man under gevär, förlorade 10 man, hvilka togos till fånga. De andra kompaniernas förlust var ungefär i samma förhållande, och kapiten C. M. v. Fieandt var dessutom ganska nära att med hela sitt kompani blifva fången; emedan öfverste Cedergren låtit upprifva en bro (hvilken vi skulle passera), förrän hela eftertruppen var öfverkommen. Den tappre kapiten Fieandts kloka anordningar, och det inbrytande mörkret afböjde olyckan. Det var samma kapiten Fieandt, som så mycket utmärkte sig vid Lappo, den 10 och 14 Juli, vid Alavo den 17 Augusti, vid Ylistaro den 10 och vid Oravais den 14 September. Tvenne gångor räddade han hela sitt kompani, och likväl erhöll han, för allt detta, icke en gång en majors-fullmagt, ehuru flere af hans yngre kamrater fingo en sådan, och oaktadt han i slaget vid Lappo anförde ena Savolaks jägare-bataljonen, hvilken der förvärfvade sig så mycken krigsära.

Vårt återtåg fortsattes sedan till Lill-Kyro, utan att af fienden vidare oroas. Här förbereddes åter allt till strid, emedan fiendens rörelser gåfvo anledning att befara ett anfall; men hans afsigt var blott att uppehålla oss, under det han från alla håll hopsamlade sina trupper, för att sedan så mycket säkrare kunna fullkomligen slå oss, när vi skulle verkställa den förmodade inskeppningen.

Den 12 September uppbröts och marscherades, icke till Wasa, såsom det allmänt troddes, utan till Wörå, en och tre åttondedels mil på vägen åt Ny och Gamla Carleby.

Den 13 September marscherade vi två och en åttondedels mil till Oravais, der en ganska förmånlig ställning af oss intogs. En höjd, som beherrskade hela fältet nedanföre, besattes af vårt artilleri; till höger hade vi ett ointagligt berg, hvilket sträckte sig ända till hafsstranden; på venstra flygeln var en stor äng, och straxt ofvanföre, längre åt venster, ett sankt kärr. Bättre position kunde knappt önskas, och Ryssarne, i sin ingifna rapport, kallade den nästan oöfvervinnelig. Vår fältvakt, som stod en fjerdedels mil framför Oravais, blef redan om aftonen den 13 rekognoserad af flere fiendtliga patruller. Ungefär kl. 5 på morgonen, den 14, blefvo våra förposter, under öfverste von Platen vid Helsinge regemente, häftigt anfallne. Motståndet var tappert och långvarigt, och några fångar togos derunder; men öfverste von Platen blef sårad och förposterna nödgades, efter betydlig förlust, draga sig tillbaka, hvarefter de, för att hemta nödig hvila, blefvo ställde i reserven. Den nu anryckande fienden lät sitt artilleri genast spela emot våra stycken och vår högra flygel; denna kanonad besvarades af oss ganska lifligt. Fjerde brigaden stod på venstra flygeln längst till venster, i öfra ändan af ängen samt in på kärret. Der underhölls en jemn, men mindre häftig eld, och ju längre Ryska jägarekedjan avancerade uppåt, desto mera vesterut drog sig äfven vår jägarekedja; på denna flygel föreföll för öfrigt hela dagen intet af vigt. Deremot anföll fienden flere gångor vår medelpunkt, hvilket alltid afslogs; och ända till middagstiden bibehöllo vi vår ställning oförändrad. Fiendens angrepp voro icke heller så häftiga. Emot middagen gjorde Ryssarne ytterligare anfall, och då läto generalerne Adlercreutz och Vegesack, hänförde af sitt personliga mod, förleda sig att icke blott afslå dem, utan ock förfölja dem med tvenne bataljoner, under öfverste Brändström, understödde af tvenne 6:pundiga kanoner, förde af kapiten Panchéen. Fienden drog sig genast tillbaka, jagad af våra trupper. Vi hade fortsatt detta förföljande tre åttondedels mil, då vi kommo förbi en liten insjö. Bakom densamma hade Ryssarne ett bakhåll af 3000 man, hvilka, sedan vi väl voro förbi sjön, framryckte, och, från skogen vid landsvägen, underhöllo en mördande eld; vår trupp, redan öfverflyglad, erhöll nu befallning att draga sig tillbaka. Från tvenne sidor måste våra tillbakatågande trupper uthärda fiendens eld, och Upplands regementes tvenne bataljoner, under öfverste-löjtnant Drufva, anbefalldes att skydda återtåget. Ryssarne sökte med särdeles ifver att genombryta vår venstra flygel, och om någonsin tapperhet och rådighet behöfdes, var det sannerligen vid detta tillfälle; men sådant ådagalade också öfverste-löjtnant Drufva på ett utomordentligt sätt. Öfverste Brändström och löjtnanten vid Upplands regemente, baron O. Mörner blefvo här illa sårade, den sednare af trenne bajonetstygn. Fienden rusade nästan oupphörligt på våra å landsvägen uppställde kanoner, för att borttaga dem; men blef ständigt afslagen. Svårast var det, då våra trupper skulle passera den framför vår linie befintliga slätt, emedan fienden emellertid besatt skogen derintill med infanteri. Förlusten blef här ganska stor, och på slätten vid sjön blefvo omkring 100 man fångne, midt för hela härens åsyn. Utgången bevisade således, att Ryssarnes flykt var blott en krigslist af general Kamensky, för att locka oss från den fördelaktiga position vi innehade. Striden hade varat i femton timmar, och vår förlust derunder blef omkring 40 officerare samt 1,200 man döde, sårade och fångne.

Svenska styrkan vid Oravais utgjordes af general Vegesacks Svenska fördelning, 3,600 man; en bataljon af Vesterbottens regemente, under öfverste Essen; en bataljon af Österbottens regemente, under öfverste-löjtnanten baron von Otter, samt fjerde brigaden, utom tvenne bataljoner under öfverste-löjtnant von Fieandt på Lintulaks vägen. Således kan Svenska hären på detta ställe omöjligen beräknas högre, än till omkring 5000 eller högst något öfver 5000 man. Hvar de andra tre Finska brigaderne stodo, skall jag längre fram omnämna. Efter sedermera erhållne trovärdiga upplysningar, uppgick Ryska arméen vid Oravais till ungefär 15,000 man, med 16 kanoner. Ryssarne uppgåfvo väl sin styrka endast till 10,000 och den Svenska till 16,000 man med 20 kanoner. Men de beräknade ock vår förlust större än hela vår styrka härstädes verkligen var, eller till 7000 man. Enligt en af mig förut åberopad Rysk rapport, införd i Åbo Tidningar, skulle fiendtliga styrkan vid Kauhajoki ensamt utgjort 18,000 man. Dermed voro nu förenade de 10,000, som stått emot oss vid Ruona och Mengijärvi. Således skulle, efter Ryska uppgifterna, deras här vid Oravais bordt vara 28,000 man; men den uppgick endast till omkring 15 à 16,000 man.

För denna drabbning blefvo brigad-chefen, öfverste Cedergren och majoren vid Savolaks infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärds-orden med stora korset. Svärds-ordens medalj erhöllo: löjtnanterne Jack, Charpentier och Aminoff. För öfrigt utmärkte sig: major Sunn, kapitenerne Germund Aminoff, von Fieandt, von Burghausen och von Born, samt löjtnanterne Breitholtz, Hartman och Salmén.

Vid Svenska fördelningen utmärkte sig isynnerhet öfverstarne Brändström och von Platen, hvilka också, ehuru ej förr än den 3 Juli 1809, blefvo riddare af svärds-orden med stora korset; men den som ådagalade den största tapperhet, var öfverste-löjtnant Drufva vid Upplands regemente. Huru han blef belönad, känner jag ej.