Om aftonen emot mörkningen företogs reträtten ifrån Oravais, och Savolaks brigaden, som minst lidit denna dag, utgjorde eftertruppen.
Första Finska brigaden stod vid Härmä, på vägen från Lappo till Ny Carleby; men blef af Ryssarne tillbakadrifven ända till denna stad. General Döbeln ankom dit med andra brigaden, jemte kapiten Gyllenbögels fördelning, och den 13 September, eller dagen före drabbningen vid Oravais, slog han Ryssarne och fördref dem från Ny Carleby, samt förskaffade vår här öppen väg till återtåg.
Tredje brigaden under general Gripenbergs anförande, hade äfven tågat norr ut, och sedan Döbeln rensat Ny Carleby från fiender, ryckte Gripenberg åt Gamla Carleby och ankom till Kronoby. Ryssarne besatte nyssnämde stad med omkring 1,500 man, och anföllo den 15 September så väl öfverste-löjtnant von Fieandt, hvilken stod norr om Kaukko bro, som tredje brigaden vid Kronoby; men blefvo slagne och nödgades draga sig tillbaka åt Neder Vetil.
Efter slaget vid Oravais fortsatte vi återtåget, så att fjerde brigaden den 15 passerade Munsala kapell och Ny Carleby, samt stadnade öfver natten vid Soklot, fyra och en half mil från Oravais. Vid Esse å, sex och en half mil från Oravais, gjordes sedermera halt. Men fienden gick med rytteri öfver ån, vid Esse kyrka, en och en fjerdedels mil från landsvägen, hvarföre hären åter bröt upp, för att vid Kaukko bro göra ett kraftigt motstånd. Nämde bro förstördes och tvenne bataljoner Savolaks jägare afsändes till Kelvio, för att betäcka den väg som derifrån leder till Peitso, och sålunda försvara arméens venstra flygel. En fiendtlig trupp visade sig vid Kelvio, några skott lossades, och vi gjorde oss färdige till strid; men fiendens afsigt var blott en rekognosering.
Svenska hären tog sedermera sin ställning vid och omkring Himango, omkring 15 mil ifrån Oravais.
Den 29 September afslöts, vid högqvarteret i Lohteå, ett stillestånd emellan oss och Ryssarne, på 8 dagars uppsägning. Ryssarne skulle bibehålla sin ställning vid Gamla Carleby, och Svenskarne den de innehade vid Himango; på Kuopio sidan skulle Idensalmi kyrka utgöra gränspunkten emellan begge härarne. Sandels, som slutligen sett sig nödsakad att lemna Toivola pass (den 30 September), der han, öfver tre månader försvarat sig mot en så mycket öfverlägsen fiende, blef nu, genom detta fördrag, tvungen att öfvergifva äfven det fördelaktiga Palois pass, ungefär en mil söder om nyssnämde kyrka, hvilket han låtit befästa, för att der intaga en ny ställning. Han hade derstädes ganska säkert kunnat en längre tid uppehålla Ryssarne. Då Ryska öfverbefälhafvaren föreslog vapenhvilan, afsåg han det hela, och vårt general-befäl, som hade blott sin enskildta ställning för ögonmärke, ingick beskedligt fördraget, utan att bekymra sig om Sandels och den flygel han hade att försvara.
Under stillestånds tiden anbefaltes, genom en general-order, att öfverlefvorna af fjerde brigaden, hvilken, med de från Lintulaks återkomne tvenne bataljoner, numera utgjorde blott omkring 800 man, skulle förenas med femte brigaden, och ställas under öfverste Sandels befäl. Vi uppbröto derföre och tågade norr ut till Limingo, samt derifrån ner åt Savolaks till Idensalmi, der Sandels intagit sin ställning vid Wirta pass, ¼ mil norr om Idensalmi kyrka. Således hade vi åter att tåga trettiotre mil. Sandels brigad förstärktes dessutom med 700 man af Östgötha lif-grenadiererna, under kapiten Gyllensköld, så att hans fördelning slutligen utgjorde nära 2,700 man.
Stilleståndet mellan Svenska och Ryska härarne uppsades af Ryssarne den 19 Oktober, så att fiendtligheterna åter skulle taga sin början den 27 kl. 1 på dagen. Men detta stillestånd uppsades icke vid stora arméen, der det var afslutadt, utan blott genom bref från general Tutschkoff till brigad-chefen Sandels i Idensalmi. Detta bevisar, att vapenhvilan den 29 September blott var en list af Ryssarne, för att draga Sandels ifrån den fördelaktiga ställningen vid Palois. Ryssarne kände Sandels ganska väl, och viste derföre, att de icke kunde locka honom från hans goda position, likasom de gjort det med Adlercreutz och Vegesack vid Oravais. De försökte således, om de ej å nyo kunde bedraga vårt öfverbefäl; och detta lyckades. Stilleståndets uppsägning var för Sandels alldeles icke oväntadt, ehuru han trodde, att den skulle ske vid stora arméen. Likaså ansåg han det ock för säkert, att han skulle blifva anfallen, genast efter vapenhvilans upphörande. Han hade derföre låtit uppkasta batterier på norra sidan om Wirta pass, hvilket han ville försvara i det längsta. All umbärlig tross skickades till Pulkkila, och alla sjuka på vägen åt Uleåborg.
Den 27 Oktober, då stilleståndet kl. 1 på dagen skulle upphöra, erhöllo alla trupper tidigt på morgonen befallning att göra sig färdige till strid. Emot kl. 12 skickades kapiten Brusin, såsom parlamentär, till Ryska sidan, med föreskrift att vid sin återkomst indraga alla de dragon-vedetter, som voro utsatte på södra sidan om Wirta bro, hvilken kapiten Burman erhöll order att skyndsamt upprifva. Vid Idensalmi kyrka mötte Brusin en Rysk adjutant, som tillkännagaf att stilleståndet redan var till ända lupit; på den förres invändning, att klockan ännu ej vore mera än 12, gjordes intet afseende. Brusin skyndade sig då med de indragna vedetterna tillbaka, under det att fiendens rytteri i fullt traf förföljde honom; och ehuru han lät blåsa i trumpeten och tillkännagifva det han vore parlamentär, lossades likväl flere skott efter honom. Vid hans ankomst till bron, hade denna ännu ej hunnit att rifvas mer än till hälften; fiendens häftiga eld gjorde dess fullkomliga förstörande omöjligt. En stark kanonad började genast, och underhölls i flere timmar å begge sidor. Oaktadt en ganska liflig skjutning från våra batterier, äfvensom af första bataljonen Savolaks jägare, hvilken var stäld vid Kauppila hemman, kunde fienden likväl icke hindras att så mycket iståndsätta bron, att den af infanteri och jägare kunde öfvergås, och utan att låta afskräcka sig af den mördande eld som mötte dem, trängde Ryssarne öfver densamma, fördrefvo Savolaks jägare ifrån Kauppila, samt skyddade sig bakom denna gård för vårt artilleri. Trenne bondgårdar, belägna invid våra batterier, blefvo härunder af fiendens artilleri satte i brand, och kunde i brist på tid icke räddas. Våra kanoner riktades förnämligast emot bron; men likväl fortforo Ryssarne att tränga sig öfver, och stälde sig bakom det nämde hemmanet, der de stodo fria för våra skott. Deras afsigt var förmodligen, att på detta sätt kunna samla en betydligare styrka på denna sida om strömmen. Då omkring 7 eller 800 man hunnit öfver, blef en af våra kanoner demonterad, och fördes ur batteriet; detta ögonblick af minskad eld begagnade general Alexeieff, och bestormade vårt batteri, med de öfverkomna trupperna. Ryssarne hade redan inträngt på batteriets bröstvärn och uti embrassurerna, så att kanonerna ej mera kunde begagnas, då öfverste Falander kastade sig på dem, med tvenne bataljoner[5]. Till hans understöd beordrades straxt derpå Westerbottens lifbataljon, under major Schildt, samt Österbottens norra bataljon under major Essen. Följden var, att fienden icke allenast blef tillbakaslagen och fördrifven, utan äfven till större delen nedgjord med bajonetten; 70 man och 2:ne officerare togos till fånga, och ganska få lyckades att komma tillbaka öfver bron. Hela fältet emellan batterierna och bron var betäckt af döde och sårade, och isynnerhet invid och öfverallt uppå den omkring 200 alnars långa bron, såg man hopar af stupade fiender. Då Sandels, efter slutad strid, var nere och besåg denna del af slagfältet, skall han hafva yttrat: ”gode herrar! detta är lilla Austerlitz!”
Träffningens utgång var nu afgjord; men striden upphörde likväl icke förr än emot kl. 7 på aftonen. Ryssarne som icke kunnat få fast fot på norra sidan om bron, uppstälde sig nu på andra stranden, och en jemn infanteri-eld underhölls från begge sidor, under det hela stridsfältet upplystes af de brinnande gårdarne. På aftonen inträffade de öfriga Savolaks bataljoner, hvilka ankommo från stora arméen, och de blefvo genast befalde att rycka ner till strömmen, för att aflösa de der i elden stående trupper. De fingo således också, någon kortare tid, deltaga uti denna för Svenska vapnen hedrande drabbning.