Fiendens styrka, kommenderad af general Tutschkoff, och under honom af flere generaler, bland hvilka furst Dolgoruki, hvilken straxt vid stridens början dödades af en kanonkula, utgjorde ganska säkert nära 7,000 man. Sandels hade deremot vid träffningens början icke mera än 1,200 man; när bestormningen afslogs, hvarigenom utgången var afgjord, hade han ej ännu fullt 2,000, och mot slutet uppgick hans hela styrka till omkring 2,600. Fiendens förlust blef 2 officerare och 70 man fångne, samt öfver 30 officerare (bland dem furst Dolgoruki) och omkring 1,200 man döde och sårade. Vi förlorade fendrikarne Zidén och Stenberg samt 32 man döde; kapitenen Silfverbrand och Löthman, löjtnanten von Wendel, samt fendrikarne Fahlstedt, Svanborg och Asp och 251 man sårade; tillsamman 8 officerare 283 man, utom flere så väl af befäl som manskap, hvilka erhållit kontusioner.

För denna träffning blef brigad-chefen Sandels general-major, öfverste-löjtnant Conradi öfverste, majorerne Grotenfeldt, Dunker och Bosin öfverste-löjtnanter, samt kapitenerne Brusin och Fuchs majorer. Öfverste Falander, som förut under femte brigadens krigshändelser så mycket utmärkt sig, upphöjdes i adligt stånd och antog namnet Edelstam, samt blef dessutom riddare af svärds-orden med stora korset. Löjtnanterne Tuderus, Neiglick, af Bjerkén, Björksten och kornett Brandenburg erhöllo svärds-ordens medalj. För öfrigt utmärkte sig majorerne von Essen och Schildt, kapiten Elfving vid artilleriet, samt adjutanten, löjtnant Wallgren.

Slutligen kan jag ej undgå att göra den anmärkning, att här, äfvensom vid alla andra tillfällen då vi segrade, t. ex. vid Revolaks, Lappo, Alavo, m. fl., skedde det alltid med bajonetten.

I följd af stora arméens rörelser, nödgades vi, oaktadt våra nu vunna stora fördelar, att genast vara betänkte på återtåg; och som general Sandels fann svårighet, att, under den sena årstiden och det högt usla väglaget, framskaffa sina egna sårade, beslöt han; straxt efter slutad träffning, att tillbjuda general Tutschkoff att borttaga alla sina på norra stranden qvarliggande sårade, samt draga försorg om deras skötsel. Kapiten Burman, som talade Ryska, och derföre beständigt användes vid parlamenteringar, skickades för att göra general Tutschkoff detta anbud, hvilket antogs, och i följd hvaraf ett stillestånd afslöts uppå 36 timmar.

Den 28 Oktober gjorde fienden flere rörelser, för att kringgå vår ställning; och som general Sandels insåg, att det, i sådan händelse, för väglagets skull, blifvit ganska svårt att rädda kanoner, ammunitions-vagnar och öfrig tross, uppbröt han med brigaden den 29 kl. 2 om morgonen och aftågade till Salahmi, tre mil från Idensalmi kyrka; förposter qvarlemnades 1 mil sydligare, vid Wieremä. Belägenheten var visserligen icke här den förmånligaste; men likväl sådan, att fienden någon tid kunde uppehållas. Vägarne hade, genom ett långvarigt regn och ständigt körande med tunga lass, blifvit i den grad förderfvade, att många hästar tröttnade, och att således ett återtåg under fiendens förföljande varit ganska äfventyrligt. Af allmogen, i detta glest bebodda land, kunde ej heller tillräckligt antal skjutshästar erhållas, hvarföre dragonhästarne måste begagnas att framskaffa våra sårade och sjuka. Vid Salahmi funnos icke flera än tvenne små bondgårdar, der blott tre rum kunde erhållas; ett hade general Sandels, det andra upptogs för hans matlagning, och det tredje för adjutanterne. Hela brigaden måste således bivuakera, hvilket denna årstid, då väderleken var både kall och fuktig, gjorde så väl befälets som manskapets belägenhet högst svår. Dertill kom att befälet led brist på uppehälle, hvilket, i detta glest befolkade land, ej kunde emot betalning erhållas. Följden blef ock, att sedan vi legat här till den 13 November, då vi fortsatte vår marsch 18 mil, till Uleåborg, samt slutligen till Torneå, der vi kommo till hvila, så uppfyldes sjukhusen med uslingar.

Under det vi lågo i Salahmi, förskansade vi oss med fältverk och förhuggningar. Men fienden verkstälde blott en rekognosering till Wieremä, den 6 November, hvarvid vi förlorade en man dödskjuten, samt elfva man fångne. För öfrigt låg fienden stilla, utan att företaga något.

General Sandels hade, såsom befälhafvare, en förtjenst, hvaruti han ganska mycket öfverträffade alla andra vid Finska hären befälhafvande generaler, den, att han alltid förskaffade sig så säkra kunskaper, att han fullkomligen kände sin fiendes ställning och äfven dess minsta företag. Annars hade det varit för honom omöjligt, att verkställa allt hvad han utförde under sommaren 1808, ofta midt ibland fiendens trupper. Och som hans planer voro väl beräknade, och han alltid vid deras utförande ådagalade klokhet och en rastlös verksamhet, tror jag mig med skäl kunna påstå, att ställningen i Finland blifvit helt annan, om Sandels haft högsta befälet. Men äfven han delade alla menniskors lott, att någon gång misstaga sig. Och då jag nu går att omtala träffningen den 11 November, nödgas jag, så okärt det också är för mig, icke allenast beskrifva händelserna dervid annorlunda, än de omtalas i den utaf general Sandels ingifna rapport, utan ock omnämna en svaghet hos general Sandels, som vållade stridens mindre lyckliga utgång. Men sanningen är en häfdetecknares första pligt.

Det är ingalunda på några lösa uppgifter, som jag omtalar denna träffning, annorlunda än den blef inrapporterad. Jag grundar tvertom min berättelse på det som hvarje person vid brigaden kan bestyrka, och har dessutom haft ganska tillförlitliga handlingar att rådföra. Jag har äfven läst den af general Sandels åt öfverste-löjtnant Dunker lemnade instruktion, hvilken, med Sandels egenhändiga underskrift, vid Dunkers död fanns af honom förvarad. Numera öfverste Montgomery anför ock, uti tidningen Allmänna Journalen 1825, N:o 226, att Dunker fått uppdrag att öfverrumpla Ryssarne vid Idensalmi, tvert emot hvad general Sandels rapport innehåller.

General Sandels hade alltid, såsom jag redan förut nämnt, den nogaste kännedom om sin fiende. Således viste han nu att Ryssarne, hvilka till Karelen afsändt en del af de förut vid Idensalmi stående trupper, lågo alldeles overksamme, isynnerhet sedan de erhållit underrättelse om de till Sandels från stora arméen ankomne förstärkningar. Ryssarnes ställning var följande. General Tutschkoff, som bodde på Idensalmi prestgård, hade sina trupper förlagde bakom eller söder om Idensalmi kyrka, uti Palois, Ulmala, Taipale och andra byar, belägne de närmaste en half och de aflägsnare en och en half mil från Wirta bro. Generalerne Alexeieff och Jerschoff lågo oss närmare, på Fredriksdal, och af deras fördelning omkring 400 man, såsom förposter, längre norr ut, emellan Fredriksdal och Walkiais by; återstoden, eller omkring 1,000 man, stodo vid Wirta bro. General Sandels, som begagnade alla tillfällen att tillfoga fienden afbräck, uppgjorde, i anledning af denna Ryssarnes ställning, följande plan. En utvald trupp af 1,000 man, skulle, med fem mils omväg, genom kärr och ödemarker, den 10 November kl. 12 om natten öfverrumpla de vid Wirta bro förlagde Ryssar, hvilka lågo der sorglöse, och trodde sig tryggade genom sina förposter. Wirta bro skulle sedermera förstöras, för att hindra de på södra sidan förlagde Ryska trupper att komma de sina till undsättning, hvarefter man borde rycka fram mot Fredriksdal och Walkiais byar, samt i förening med en på stora vägen ankommande styrka, taga den derstädes liggande korpsen, med dess begge generaler till fånga. Lyckades detta, hade det icke blifvit svårt att taga general Tutschkoff och hela hans stab, med flere generaler. Till Palois by, hvarifrån undsättning möjligen kunde ankomma, var en half mil. Med den noga och säkra kännedom general Sandels hade, både om fiendens overksamhet och dess ställning, var visserligen denna plan ganska klok och väl beräknad, samt talar högt till general Sandels ära, såsom en redlig och driftig befälhafvare. Sandels hade förut verkstält flere lika djerfva företag, ibland andra, där han den 25 Juni, genom major Dunker, lät förstöra vid Paukarlaks, midt emellan fiendens trupper, en stor fiendtlig transport, bestående af 400 lass. Men denna gång begick han det felet, att ej hålla sin plan hemlig, utan meddelade den åt ganska många af sina officerare. Deraf hände, att den blef känd utom hären. En landtmätare, hvars namn jag ännu icke vill nämna, ansågs hafva lemnat Ryssarne underrättelse om general Sandels förehafvande. Det vissa är, att han, såsom bekant och vän till flere officerare, var närvarande, då denna plan omtalades, samt reste, efter erhållen kunskap derom, genast öfver till Idensalmi, der Ryssarne stodo, och hvarifrån han icke sedermera återvände. Flere omständigheter styrka misstanken emot landtmätaren, och det säkra är, att den mindre lyckliga utgången ensamt härrörde deraf, att företaget förut var röjdt.

I följd af general Sandels plan, uppbröt öfverste-löjtnant Dunker, såsom befälhafvare för expeditionen, åtföljd af kapiten Brusin, såsom adjutant, den 8 November kl. 2 om morgonen, med 400 lifgrenadierer, 300 man af Savolaks infanteri och 200 Savolaks jägare. Förtruppen förd af major Malm, inträffade den 10 om aftonen en mil nära Wirta bro, och fortsatte sin marsch obehindradt intill en half mil från nämde bro, då den stötte på en af fienden utsatt fältvakt. Detta syntes väl tillkännagifva att vårt företag var röjdt; men det hade dock varit oklokt att genast återvända, innan man härom förvissat sig. Malm fick derföre befallning, att med yttersta häftighet anfalla Ryska fältvakten, och om möjligt framtränga till bron. Dunkers instruktion innehöll, att han kl. 12 om natten borde vara framme vid Wirta bro, och i händelse det lyckades honom att obemärkt dit anlända, skulle han medelst raketter gifva detta tillkänna, då andra trupper skulle på stora vägen rycka fram emot de mellan Walkiais och Fredriksdal stående fiender. I fall hans ankomst blef upptäckt, så skulle han icke uppkasta raketter, utan söka att skyndsamt draga sig tillbaka. Dunker följde den sista föreskriften; ty innan förtruppen hann fram till Wirta bro, mötte den flere starka kolonner, ett bevis derpå, att dess anryckande var röjdt. Men i det djupaste mörker kl. 12 om natten, var återtåget ej lätt att verkställa. Vår trupp stötte öfver allt på nya fiender, genom hvilka den med bajonetten måste bana sig väg. Ofta begagnades gevärs kolfvarne, och endast af språket kunde man urskilja kamrater från fiender. Efter många svårigheter förde Dunker sin trupp tillbaka, tillika med sina sårade, och inträffade vid brigaden den 13 på förmiddagen. Under denna expedition hade han förlorat en officer dödskjuten, 8 officerare blesserade, 3 fångne, samt af manskapet 200 man döde och sårade, och 30 fångne. Blesserade voro: major Malm, och af subaltern-officerare: Weber, Furumark, Meinander, Molander, Hjelmér, samt vid lif-grenadiererne Plomgren och Lindegren. Major Malm, löjtnant Weber, och fendrik Savander blefvo fångne.