Östgötha lif-grenadiererna, som här för första gången voro med i elden, utmärkte sig på det mest hedrande sätt, och eftergåfvo ej Savolaksarne uti tapperhet. Och om belöningar ej skola bestämmas blott efter utgången, så förtjente onekligen alla officerare och hela den trupp, som deltog i denna träffning, utan allt undantag, att ihågkommas. Jag har mig likväl ej bekant några flere, än att löjtnanterne Furumark, Meinander och C. M. von Fieandt blefvo kapitener, samt fendrik Molander löjtnant.

Hade Ryssarne, underrättade om vårt företag, vidtagit klokare åtgärder, och efter vårt började återtåg förföljt oss ända till ett sankt kärr, hvilket vi skulle passera, och det vi blott ett led i sender kunde gå öfver, så skulle få af vår trupp undkommit. För att taga den, ansågo de sig nu blott behöfva uppställa slutna kolonner densamma i förväg; men vårt manskap öppnade sig väg med bajonetten och gevärs-kolfvarne, midt igenom den så mångfaldigt öfverlägsna fienden. Att bestämma Ryssarnes styrka, är icke möjligt. Troligen var största delen af hela Ryska hären sammandragen; ty äfven de vid Walkiais och Fredriksdal förlagde trupper befunno sig nu vid Wirta bro.

Den 12 November ankom en kurir från stora arméens högqvarter i Brahestad, med befallning till oss att uppbryta, och så ställa vår marsch, att brigaden omkring den 19 kunde inträffa uti Limingo eller Kempelä; hvarföre vårt återtåg företogs, straxt efter Dunkers återkomst till brigaden. Den 16 kommo vi till Pulkkila, den 17 till Marttila, den 18 till Frantsila, elfva och en half mil från Salahmi. I Pulkkila provianterades truppen för åtta dagar, och de der befintlige magasiner tömdes. Uti Frantsila förlades brigaden, enligt ankomne general-order, i kantonerings-qvarter.

Den 20 November, kl. 8 om morgonen, anlände till Frantsila den under general Tutschkoff stående Ryska hären, hvilken, efter erhållen förstärkning, utgjorde omkring 10,000 man. Genom långa omvägar hade fienden förutskickat starka fördelningar i förväg, och vidtagit alla medel att kringgå oss. Men då Ryska förtruppen redan vexlade skott med vår fältvakt, ankom en kurir från stora arméens högqvarter, och medförde en den 19 emellan generalerne Buxhoevden och Klercker afslutad konvention, enligt hvilken Svenska hären, utan att af Ryssarne förföljas, borde den 29 utrymma Uleåborgs stad, der Ryssarne skulle inrycka den 30 November. Våra trupper skulle sedan, efter uppgjord marsch-ruta, utrymma Uleåborgs län, och Kemi elfs båda stränder öfverlemnas åt Ryssarne. Genom denna konvention afbröts en redan börjadt träffning. Så snart major Fuchs, såsom parlamentär, till fienden öfverfört underrättelsen om stilleståndet, tillstäldes en allmän frukost för de begge härarnes officerare, hvarunder general Tutschkoff yttrade: ”general Sandels är ibland vår tids lyckligaste fältherrar; ty hitintills har han med utmärkt heder gått från alla drabbningar, och nu, då allt var så förberedt, att han med sin lilla trupp nödvändigt skulle blifva fången, eller åtminstone fullkomligen slagen, hjelpte ödet honom på ett särdeles sätt.”

Den 25 November uppbröt brigaden från Frantsila och tågade till Temmes, den 26 till Kempelä, och den 27 till Uleåborg. Den 29 inryckte Ryska förtruppen i denna stad, sedan Sandels med sin brigad, samma dag om morgonen, gått derifrån.

Savolaks brigaden, som utgjorde eftertruppen, fortsatte sedan dagligen sin marsch, under omvexlande stark köld och yrväder, samt anlände den 11 December till Kemi kyrka, hvarifrån brigaden uppbröt den 13 och blef förlagd i Kakamo by af Torneå socken, för att utgöra förpost-kedja emot fienden. Större delen af denna brigad, hvilken stått under grefve Cronstedts befäl, och åtföljt stora arméen till Wirdois, hade nu tågat 250 mil. Den hade ock deltagit uti 33 större eller mindre träffningar, hvilka nedanföre skola uppgifvas, utom de fem hvilka sedermera föreföllo. Att denna så mycket anlitade korps, nu skulle utgöra förpost-kedja mot fienden, under det Vesterbottens regemente, som bordt försvara sitt eget land, fick gå hem till roten, kunde ej annat än väcka missnöje. Gränslinien utmed Kakamo elf upptog omkring två och en half mil, och sedan brigaden, genom lifgrenadierernas och Westerbottens regementes afskiljande, sammansmält till ungefär 1400 man, och ännu ytterligare förminskades, genom den under vistelsen i Torneå härjande farsoten[6], så påkallade den långa bevaknings-sträckan en rastlös och i högsta grad svår tjenstgöring.

Dertill kom en ovanligt sträng köld, så att thermometern sällan visade mindre än 35 à 36; men ofta ända till 40 grader under fryspunkten. I början voro vi här så hopträngde, att uti ett rum bodde, utom gårdsfolket, 22 af Savolaks jägare regementes befäl och stab, med deras uppassare, och bland dem tre sjuka.

Jag borde visserligen lemna en skildring af de mödor och mångfaldiga besvärligheter, som Savolaks brigaden under detta fälttåg måste utstå; men jag bekänner, att jag icke kan göra det så fullständigt, som saken erfordrade. Mången skulle också anse min beskrifning öfverdrifven, hvarföre jag vill omnämna blott en del af hvad jag sjelf sett. Jag var ofta med, då truppen kopplade sina gevär på sidan om vägen, och befäl och manskap, frusna och darrande af köld, hemtade sin hvila på blotta snödrifvan, hvarunder truppen, såsom till exempel i Löfånger, var provianterad med omalen råg i stället för bröd och mjöl. Jag var med, då hela truppen med allt befäl, uti sexton dygn i November månad, bivuakerade under köld, snö och yrväder; och mången af befälet hade då i flere dagar ingen annan föda än gröt, doppad i rent och obemängdt vatten, till morgon, middag och qväll. I början af fälttåget felades väl icke proviant för truppen; men för befälet så mycket mera. De som först kommo till de få vid vägen belägne gårdar, kunde med böner erhålla något; men alla de andra intet. På tobak, hvarvid soldaten är allmänt van, var sådan brist, att en tums lång bit, ansågs både af befäl och manskap, som en stor sällsynthet. Efter 50 à 60 mils marsch hade soldaternas kläder blifvit slarfviga, och deras skor alldeles utslitna, så att befälet, vid utkommendering till fältvakt, nödgades göra afseende på hvilka af manskapet hade skor eller icke. Ja, jag såg soldater af Savolaks jägare regemente gå på post utan skor.

Efter sådana besvärligheter, efter 250 mils marsch och efter deltagandet i så många träffningar, hade det varit en billig fordran, att Savolaks brigaden fått hemta nödig hvila, och Svenska regementer blifvit beordrade att stadna och bevaka Sveriges gränsor. Men så tillgick det icke. Jul-högtiden, som annars af Savolaksarne plägar firas med stor högtidlighet, den firades 1808 af brigadens qvarlefvor med ganska nedslående känslor. De hade så många vågat lif och blod för fäderneslandets räddning; de hade sett så många af sina kamrater stupa vid sin sida eller förgås af sjukdomar, och nu, oaktadt alla sina ansträngningar och uppoffringar, sågo de sig så långt aflägsnade från sin hembygd, från sina hustrur och barn, från sina föräldrar och andra anhöriga, utan hopp att någonsin mera, såsom Svenska undersåter, få återse dem. Svenska hären, på hvars bistånd vi så länge väntat, och för hvars hembygd nu ensamt skulle stridas, den fick gå hem på sina rotar, och de som så mycket lidit, som uthärdat så många besvärligheter, de skulle ännu under den strängaste köld utgöra förposter mot fienden. Bekymmerfullt frågade derföre den ene den andre: ”är det meningen, att vi qvarblifne uslingar kanske helt och hållet skola uppoffras? Eller finnes det ännu någon skymt af hopp för oss?” Att, under sådana omständigheter, kärleken för anhöriga och den egna fosterjorden hos en och annan uppvaknade, att de öfvergingo till fienden och sökte sina lugna hemorter, bör ej förundra någon. Besynnerligare är det, att ej flere valde denna utväg; ty antalet af dem som emottogo Ryssarnes erbjudna tillstånd att återvända till hembygden, var ganska ringa. Detta är ett så talande bevis på Finska härens trohet, att historien aldrig borde glömma det. Först sågo Finnarne med bestörtning, att inga åtgärder blefvo vidtagne mot den för Finland hotande faran; sedan befaltes Savolaks brigaden att lemna sin hembygd utan att se fienden, mycket mindre få försvara sig; derefter fortsattes marschen genom natt och dag, men då landet kunnat återtagas, då lågo vi stilla. Med slarfviga kläder och nästan utan skor, fördes Savolaks brigaden till strids, och den slogs vid alla tillfällen med sällsynt tapperhet. På kraftigt bistånd från Sverige väntades hela sommaren förgäfves. När Finland redan var förloradt, och Finnarne icke mera hade någon fosterjord att försvara, då tilläts Svenska soldaten återvända hem, och Finnarne ensamme nödgades bevaka Sveriges gränsor. Till Finska hären utbetalades ej dess välförtjenta fält-aflöning, under det att Svenska vestra arméen låg i Stockholm och roade sig. Den åtnjöt der fält-traktamente samt bepryddes med stjernor och tapperhets-medaljer, medan Finnarne, för deras fosterjords försvar, uthärdade de största mödor. Hvilken nation, så behandlad som Finnarne, skulle väl hafva ådagalagt så mycken tapperhet och trohet, som desse gjort det vid alla tillfällen? Ännu den 5 Juli 1809, visade de, ehuru redan 40 mil aflägsnade från Finland, hvad det Finska mannamodet förmår!

Sedan general Sandels afslutat med Ryska förpost-befälhafvaren, general Alexeieff, ett stillestånd på obestämd tid, med 96 timmars uppsägning, blef dock den stränga tjenstgöringen något mildrad. Vi, som hittills legat så hoppackade, blefvo den 29 December förlagde till Laivaniemi by, samt erhöllo nu mera utrymme. Derefter lemnade general Sandels brigad-befälet till öfverste Falander, för att sjelf afresa till Stockholm.