År 1809.

I början af Februari månad erhöll Savolaks brigaden befallning att uppbryta, för att aftåga till Burträsk socken i Westerbotten, hvarest vi skulle intaga kantonerings-qvarter, och få hvila. Sedan den nu på förpost-kedjan blifvit aflöst af tredje brigaden, anträddes marschen den 9 Februari och fortsattes den 10, då vi kommo till Sangis, fem mil från Laivaniemi och fyra mil från Torneå stad. Den 11 rastades; den 12 till Månsby i Kaliks socken, två ⅞ mil; den 13 till Töre, två ⅛ mil; den 14 rastades; den 15 till Hvitå i Råneå socken, en ¾ mil; den 16 till Rånbyn, en 7/16 mil; den 17 rastades; den 18 till Persön i Luleå socken, en ⅞ mil; den 19 till Sunderbyn, två ¼ mil; den 20 rastades; den 21 till Ersnäs, två mil; den 22 till Portsnäs i Piteå socken, två 5/16 mil; den 23 rastades; den 24 till Pitholmen, två ¼ mil; den 25 till Jäfre, en 1/16 mil; den 26 till Åby i Skellefteå socken, två ¼ mil; den 27 till Frostkåge, två 9/16 mil; den 28 till Sunnanå, en ⅝ mil. Här rastades till den 2 Mars, då tåget fortsattes till Renbergsvatten, två mil, och den 3 Mars framkommo vi till Burträsk, hvarest brigaden intog de utsedde kantonerings-qvarteren.

Men brigadens hvila här blef lika så kort och ovaraktig, som på alla andra ställen. Den ovanliga köld, som denna vinter inträffade, gjorde att isen öfver Qvarken emellan Umeå och Wasa lagt sig. Och som det förspordes, att Ryssarne i och omkring Wasa sammandrogo en betydligare härfördelning under general Barclay de Tolly, fordrade en nödvändig försigtighet, att äfven omkring Umeå hafva några trupper. Savolaks brigaden fick derföre åter uppbryta, och marscherade den 10 Mars till Nyby, tre ⅛ mil; den 11 till Rikleå, två ⅛ mil; den 12 till Djekneboda, en ½ mil; den 13 till Umeå socken, två ⅞ mil, der generalen, Grefve Cronstedt återtog befälet öfver densamma.

Savolaks jägare regemente, som nu mera utgjorde endast omkring 240 man, skulle bevaka öfvergången öfver Qvarken, hvarföre det förlades uti Täfte by, och hade en 50 mans fältvakt på Holmön, en större ö, belägen ute i hafvet, en mil från fasta landet. Savolaks infanteri och Karelska jägarena stodo vid Steksjö och Degernäs, Karelska Dragonerna uti Löfånger, någon liten del af brigaden låg uti Skellefteå, 15 mil ifrån Umeå, och resten var förlagd mellan Ratan och Ångersjö, på en sträcka af ungefär 9 mil. Denna brigad, nu mera under gevär omkring 1000 man, var visserligen tillräcklig att bevaka, men för ingen del att försvara hela denna kust-sträcka, i händelse af ett anfall från Finska sidan. Detta oaktadt tilläts likväl Westerbottens regemente att ligga hemma på roten.

Den 19 Mars insändes från fältvakten på Holmön rapport, att fienden var uti antågande öfver Qvarken; hvarföre samma dag om aftonen 40 man af Savolaks jägare, samt natten derpå 100 man, under öfverste-löjtnant Furumark, rykte ut till nämde ö. Wid Ostnäs by, ytterst vid hafsbandet, qvarlemnades den öfriga lilla styrkan af Savolaks jägare, tillika med all tross. Den 20 om morgonen, då tvenne patruller saknades, som förmodligen blifvit af fienden uppsnappade, utskickades två officerare, med 50 man, att rekognoscera. Denna trupp hann ungefår en mil framom fältvakten, då den stötte på omkring 200 man Ryskt kavalleri, hvilka, vid våra jägares ankomst genast drogo sig tillbaka, hvarefter rekognoscerings truppen återvände. Emellertid utsändes beständigt både åkande och gående patruller, på begge sidor om Holmön, för att utröna om någon fiendtlig styrka skulle vilja kringgå nämde ö.

Den 21 Mars kl. 9 f. m. anfölls fältvakten på Holmön, af ungefär 300 man; men som rapport i det samma inlopp, att en fiendtlig kolonn syntes på vestra sidan om ön, drog fältvakten sig tillbaka, utan att inlåta sig i någon strid. Då vår styrka var nedkommen på isen, visade sig tydligen fiendens afsigt, att med den omnämnda kolonnen kringgå oss. De som angripit fältvakten, och nu förföljde den, erhöllo förstärkning, så att de kunde anses utgöra 700 man. En större fiendtlig kolonn, hvilken förgäfves bemödat sig att hinna vår trupp i förväg, framkastade sitt kavalleri, med en jägare bakom hvarje ryttare, och lyckades sålunda att uppställa en liten styrka framom densamma; men skyddad af sina tiraljörer, hvilka underhöllo en jemn eld, framtågade dock fältvakten en hel mil på den flacka isen, omgifven af så talrika fiender, med samma köld och ordning, som på ett exersis fält. Under denna marsch blefvo löjtnant Neiglick, jemte 2 under-officerare och 11 man sårade. På sådant sätt framkom Furumark med hela sin trupp till Ostnäs, hvarest öfverste-löjtnant Tujulin var qvarlemnad, med ungefär 50 man, hvilka stodo uppställde på stranden, såsom en dit ankommen förstärkning. Fienden vågade sig derföre icke i land, utan bivuakerade hela natten ute på isen.

Samma dag kommo äfven fyra andra fiendtliga kolonner, hvilka tillsammans ansågos utgöra omkring 3000 man, samt framryckte mot Degernäs och Obbola byar, hvarest major G. Ehrenroth, med en bataljon Savolaks infanteri, var stationerad. Han ryckte genast ut med sin lilla styrka, och höll stranden besatt ifrån kl. 4 till kl. 9 e. m., då en bataljon Savolaks infanteri, under öfverste-löjtnant von Törne, Karelska jägarena, under major Fredensköld och Kajana bataljon under löjtnant Clementioff, anlände till förstärkning, hvarefter hela styrkan utgjorde omkring 750 man. Sent om aftonen verkställde fiendens kavalleri flere försök att intränga uti de vid stranden belägna gårdar; men hindrades derifrån af major Ehrenroth, som på alla ställen förekom det. Ryssarne blefvo härigenom nödsakade att draga sig tillbaka, bakom några i skären belägna holmar, der de bivuakerade öfver natten, och, för att värma sig, uppbrände de ett härstädes infruset handels-fartyg.

Den 22 om morgonen började Ryssarne kringgå Ehrenroths ställning, hvarföre återtåg anbefalldes och verkställdes under beständigt handgemäng med fienden, hvilken med mångdubbel styrka följde oss tätt uti spåren. Detta återtåg fortsattes till Tegby, ⅛ mil nära staden. Äfven detta ställe kringgicks af fienden med starka kolonner; men grefve Cronstedt afsände nu sin adjutant, major Brusin, såsom parlamentär, och lät föreslå en underhandling. Ryska generalen Barclay de Tolly önskade genast muntligt samtal med grefve Cronstedt, och en konvention afslöts, enligt hvilken de uti Umeå, och söder om staden stående Svenska trupper skulle, innan kl. 4 e. m., lemna staden och fritt aftåga med allt hvad de kunde föra med sig af artilleri, tross och förråder, samt utrymma Westerbottens länegräns, och taga sin ställning efter behag, på andra sidan om nämde gräns, i Ångermanland. Men de trupper som stodo norr om Umeå, skulle marschera norr ut till general Gripenbergs fördelning, utom Savolaks jägare, hvilka borde erhålla fritt genomtåg, äfven sedan Ryssarne besatt staden. Enligt uttryckligt förbehåll skulle ingen plundring få äga rum. Grefve Cronstedt blef, efter dessa händelser, kommendör med stora korset af svärds-orden, samt löjtnant Clementioff kapiten. Flere nådebevisningar för de här förefallna träffningar äro ej mig bekante, ehuru major G. Ehrenroth, som vid alla tillfållen utmärkte sig både genom tapperhet, drift och rådighet, äfven nu bordt ihågkommas. Likaså hade öfverste-löjtnant Furumark icke förtjent att glömmas; endast hans vaksamhet förekom, att icke Savolaks jägarne blefvo tagne på Holmön.

Härvid påtvinga sig ovilkorligen några ytterligare anmärkningar. Hvarföre skulle, under allt detta, Westerbottens regemente förblifva liggande på roten, och icke försändas till Umeå, att försvara sitt eget land? Om grefve Cronstedt, hvars hela styrka under gevär utgjorde omkring 1,000 man, kunnat uppställa 2 à 3,000, så hade Ryssarne ingen ting förmått uträtta, på sin höjd plundra en eller annan närmast stranden belägen gård. Men halfåtgärder voro så vanliga under detta krig! I fall, sedan isen lagt sig öfver Qvarken, och det blef bekant, att Ryssarne sammandrogo en betydlig här i och omkring Wasa, den i Råneå och Luleå stående Finska brigaden, tillika med fjerde brigaden i Burträsk, fått befallning att rycka ned till Umeå, samt Westerbottens regemente blifvit uppbådadt och samladt derstädes, så hade derigenom en så stor styrka blifvit samlad, att Ryssarne för ingen del kunnat få fast fot i Umeå. Ryska hären som gått ifrån Wasa, uppgafs till 10,000 man; men deras officerare sjelfve erkände, att de under den svåra marschen öfver Qvarken förlorat nära 2,000, hvilka störtat under vägen. Den usla hop som framkom, hade visst icke blifvit svår att slå och taga till fånga. I händelse åter grefve Cronstedt, med sin obetydliga trupp gjort ett starkare motstånd, hade dermed ingen ting annat blifvit vunnit, än att några hundrade man stupat, hvilka väl, efter vanligheten dyrt sålt sina lif; men Umeå stad samt en mängd byar hade troligen blifvit af Ryssarne plundrade, af förtrytelse öfver motståndet och förlusterna. Grefve Cronstedt vidtog, efter min öfvertygelse, den klokaste utvägen, med de ringa stridskrafter honom voro lemnade.

Den 24 Mars ankom en kurir med en Rysk officer, som medförde befallning till general Barclay de Tolly, från en chef kommenderande Ryska generalen Knorring, att, i följd af en emellan general Döbeln och general Knorring på Åland afsluten konvention, Umeå och Westerbotten genast skulle utrymmas och Ryssarne återtåga öfver Qvarken. I anledning deraf återvände Ryssarne oförtöfvadt, sedan de i Umeå magasin provianterat för fyra dagar, samt uttagit några hundrade par ullstrumpor. Deras sjuka qvarlemnades, under förbehåll att de, efter tillfrisknandet, utan någon utvexling skulle öfversändas till Wasa.