Han står först rådlös — men så ljungar det till i hans ögon, hans beslut är fattadt. Då han gör en rörelse som för att återvända, ser han pilarne tagas bort från vakternas bågar — det är på detta ögonblick han räknat — och han dyker blixtsnabbt ned i vassen.
Ett regn af pilar slår dock snart ned på den plats, där han försvann, och femton till tjugo krigare störta sig i vattnet för att fånga rymlingen. Ute i strömmen höres ett halfkväfdt skri, följdt af ett stönande. Peruanernas alltid träffsäkra bågar ha sändt den flyende en varning.
Vakternas signaler och rop kalla till stället allt flere höfvitsmän och soldater, medan fångarne uppe på slätten till hälften resa sig ur sina hvilande ställningar och slött följa rörelsen vid stranden. En officer har tagit befälet därnere, och snart är den illa sårade krigaren bragt i land. Som en löpeld går det då genom lägret, att den fångne höfdingens broder sökt rymma och blifvit gripen.
De underkufvade strömma till och åse dystra, huru den afhållne unge mannen blodig och nedsölad bäres genom lägret. Småbarns skrik och kvinnors klagorop blandas med höfvitsmännens högljudda befallningar.
Den döende bäres fram till ett af de få träd, som enstaka växa på slätten. Soldaterna drifva fångarne tillbaka, alla utom en — en ung kvinna, ännu halft ett barn. Hon tränger sig igenom leden, kastar sig framför den döende och slår förtviflad sina armar ikring honom. Hennes sorg är liksom hela hennes natur häftig och hejdlös. Genom den tunna klädningen, som räcker blott från bröst till knä, ser man den unga, ädelt formade 8 kroppen skälfva och rycka, medan pinglet af guld- och pärlsmycken i hår, kring hals och armar ledsagar hennes rop af smärta.
Den befälhafvande peruanen, som med en blandning af undran och medömkan åsett uppträdet, söker skilja den unga kvinnan från krigaren och söker samtidigt lugna henne med några goda ord. Fången tages omsider ifrån henne och bindes vid trädet; enligt incas lag, som är bjudande sträng och i detta fall drabbar hög och låg lika, måste han genast dö.
Peruanska trupper omgifva på tre sidor stället; på den fjärde, som vetter åt floden, finnes blott trädet med den bundne. Tjugo bågskyttar kommenderas fram, lystringsordet ljuder, och den döende är befriad från de gräsliga plågor, om hvilka krampryckningarna i anletsdrag och lemmar förut burit vittne.
Å de små kullarne på slätten ha fångarne varit stumma åskådare till afrättningen, som försiggått så snabbt, att nu en viss häpnad hos dem blandas med sorgen — helst de väntat ett upprepande af den tortyr, de själfva plägat bruka mot krigsfångar.
Peruanerna draga sig tillbaka till skogsbrynet, och liket öfverlämnas af en officer med några deltagande ord till de fångnas höfding. Den dödes broder och stammens äldste stå i tyst sorg kring liket, vid hvars sida den unga kvinnan 9 knäböjer, medan hon åter sätter på hans hufvud krigarhjälmen, som man funnit i vassen ...