Men de undertryckta skocka sig allt tätare, och ett doft mummel höres från deras led.
Liknöjdheten har vikit, och grofva, vapenlösa händer knytas i vredesmod. Blickarne dragas oemotståndligt till hemlandet, hvars strand glittrar i solsken. Kanske guden, som öfvergifvit dem, skulle komma dragande öfver det breda vattnet och gifva seger åt en ny förtviflans kamp! ...
Så småningom slappas de spända musklerna, och ögonen återfå sitt liknöjda uttryck; slöheten har på nytt tagit herraväldet, och fångarne uppsöka tysta sina lägerplatser rundt ikring stoftet af den man, som offrat sig själf vid det sista försöket att åt dem återvinna ett fosterland.
I ena utkanten af den öppna platsen står på en kulle, öfverskuggad af en väldig ek, en tältbyggnad i form af en afskuren kon; tälttygets ljusgröna färg smälter alldeles samman med småskogens grönska. Framför tältet gå två skyltvakter i peruanernas vanliga krigsdräkt: ett hvitt skynke, som ett par hvarf virats kring länderna och på ena sidan hänger ned som en bred tofs, samt en bomullstunika, kring midjan fasthållen af ett bälte; hufvudet skyddas af en skinnklädd trähjälm; armarne äro nakna; på fötterna remfästa sandaler. Vapnen äro lans och svärd, pil 10 och båge samt stridsyxa och sköld: alla eggar och uddar äro af koppar, ty stål eller jern känner man ej.
Tältet består af ett enda rum, hvars ljus kommer uppifrån genom en slöja af genomskinligt tyg, som dock är tät nog att afhålla insekter och att sprida blott en för ögat välgörande halfdager.
Vid bordet i tältets midt sitter en femtioårig man, klädd i en dräkt, som är lik menige mans, blott af finare slag med inväfda guldbårder. Det är den högstbefallande öfver hären, en af incas generaler.
Framför honom ligger en karta öfver incas rike, hvars gränser och indelning utmärkts medelst upphöjda linjer. Ehuru kartan — gjord af sammansydda torra blad af maquesplantan — icke är något mästerverk, ger den en god öfversikt af det väldiga riket. Man ser Cuzco, den heliga hufvudstaden, afbildad som en sol, från hvilken utgå fina strålar, inlagda med guld. Titicacasjön sydost därom är utmärkt med en blå fläck med gyllne kant, hvarifrån andra fina guldstrålar möta dem, som utströmma från Cuzco. Vattnet i denna sjö, belägen i hjärtat af Peru, är heligt.
Efter den stora syndafloden — solens straffdom öfver urfolket för deras syndiga lefverne — torrlades först af alla ställen på jorden en ö i Titicacasjön. 11 Där skapades två incas, bror och syster, man och hustru. Af solen, sin fader, fingo de en guldvigg och befalldes att med den vandra mot norr, tills den borrade sig ned i jorden. Där skulle de stanna och samla kvarlefvorna af ett fordom talrikt folk samt lära det att vandra i solens beläte, blifva goda och rättskaffens människor, att odla jorden och bygga städer. Detta timade i Cuzcos dal.
På detta sätt framstod den förste inca som solens son, den allsmäktiga gudomens ställföreträdare på jorden, och det lyckades hans efterkommande att underkasta sig hela Peru och närgränsande land. Den lära, de förkunnade, och deras kloka styrelse gåfvo upphof till en kultur, som småningom förenade millioner människor till ett stort samhälle. Omgifvande stammars kannibalism och andra råa seder utplånades, allt eftersom de bragtes under incas ordnade välde.