Tvärs öfver kartan, nästan i korsform och med krysspunkten i Cuzco, äro dragna två mörka streck. De beteckna tvenne landsvägar, de enda af betydenhet i landet. Den ena går i linje med Stilla oceanen, hvars kust delvis utgöres af en bred låglandsplatå med öknar och öde ängder mellan hafvet och Cordillerna. Den andra vägen leder högt öfver dessa berg, sluttar ned åt öster, går öfver floder och bråddjup på hängbroar, är på sina ställen insprängd i snöfjället och har 12 murats utmed svindelhöga stup på en grund af stenar, som brutits ut bit för bit, sedan klippan gjorts skör vid eld, och som störtats ned i djupet för att hvarf på hvarf tornas upp till fundament.
Kartan företer vidare en mångfald cirklar, ljusare närmare Cuzco men mörknande mot landets gräns; de senare utvisa nyvunna sträckor, hvilkas befolkning ännu icke fullständigt uppgått i solens ljusa rike.
Generalen har ur en hylsa tagit fram en fin bennål jämte några tuber med mörk färg, åstadkommen af växtsaft. Han har under fälttåget uppmätt det eröfrade landet och på kartan inristat dess läge; han ämnar nu afsluta detta arbete genom att färglägga gränslinjen.
Generalen är så fördjupad i detta arbete, själft en frukt af många månaders ihärdiga kamp, att han ej lagt märke till, att tältets lätta förhänge dragits åt sidan och en budbärare ljudlöst trädt in; denne står nu otåligt väntande, att fältherren skall varsna hans närvaro. Han tillhör de s. k. chasquis eller statslöparne. Deras uppgift är att snabbast möjligt delgifva olika landsdelar konungens eller regeringens i Cuzco budskap. Å hvar fjärde kilometer — efter nutida mått — finnas små stationer; mellan tvenne dylika ha löparne att röra sig. De springa fort, och äfven då vägen bär öfver berg och dal, tillryggalägga de sträckan med förvånansvärd snabbhet. 13 Dessa löpare, som vid stationerna aflösa hvarandra, äro alla edsvurna, kraftiga unga män, och njuta i samhället stort anseende.
Löparens flämtande andedräkt tilldrager sig omsider generalens uppmärksamhet; det budskap, som då framlämnas, är inlagdt i ett maquesblad, omviradt med en röd tråd. Åsynen af denna tråd är tillräcklig, för att generalen med otålighet skall öppna budskapet, ty den röda tråden angifver, att konungen själf är afsändaren — den är så att säga incas sigill och återfinnes i fransen kring den hufvudprydnad, som endast landets herre har rätt att bära.
Brefvet ter sig egendomligt. Hvarken skrift- eller bildspråk är kändt, och man är hänvisad till antingen muntliga meddelanden eller s. k. quipus. Dessa utgöras af ett — vid pass sextio centimeter långt — snöre, bildadt af olikfärgade, tätt hoptvinnade trådar, hvarå en mängd kortare trådar fastgjorts som en frans. Färgerna beteckna olika saker — hvitt silfver, gult guld — och å hvarje tråd kan göras ett visst antal knutar, som då betyda ett visst antal, ett särskildt begrepp o. s. v.
Den quipus, konungen sändt sin segerrike fältherre, var en brun tråd med fyra knutar; vid den fjärde voro fästa regnbågens sex färger — de kungliga färgerna — jämte en röd tråd 14 af samma skiftning som den, hvarmed brefvet varit omlindadt.
Det drager ej länge om, innan generalen tolkat meddelandet. Den bruna tråden betecknar landsvägen, och de fyra knutarne utmärka lika många dagsmarscher. Regnbågsfärgerna antyda, att på den fjärde rastplatsen skall inca möta; den röda tråden framför hans tack till den segerrika hären.
Budskapet föranlåter generalen att snabbast möjligt tåga mot den af konungen utstakade mötesplatsen. Uppbrottet sker inom en timme. Tält, husgeråd och allt annat, som medföres, tages om hand af förrådssoldaterna; fångarne få hvar sin börda efter ålder och krafter.