Peruanerna blifva först färdiga; uppfostrade i sträng manstukt och som soldater vana att lystra till signaler, intaga de strax sina platser vid uppställningen. En del af dem hjälper fångarne att ordna med packningen. De sårade och sjuka bäras. Lastdjur brukas aldrig i deras krig.
Generalen med sin stab går raskt utmed lederna, soldaterna hälsa honom med de långa spjuten — båge och pilar hänga öfver axeln, dolkar, svärd och stridsyxa äro fastgjorda vid vänster sida. Hufvudbonaden är olika för skilda bataljoner, och de förnämligaste trupperna af infödda från Peru ha sina trähjälmar öfverklädda 15 med koppar. Sköldarne bäras under marsch på ryggen, så att kroppens fria rörelse ej förhindras. Hvarje bataljon har sin fana; de skiljas genom färgen men ha i vänstra hörnet upptill ett märke, gemensamt för alla rikets flaggor — regnbågsmärket, som betygar, att inca är himmelens son.
Generalen har fullbordat sin mönstring; han har personligen öfvertygat sig om, att allt är i ordning, att trupper och fångar ha tillräcklig förplägning, och att de sårade fått pålitliga bärare. Träpipeblåsarne ge signalen, befallningarna ljuda, manskapet ordnar sig åtta man i ledet, hären sätter sig i rörelse, och i samma ögonblick börja tusenden sjunga; tonerna fortplantas från afdelning till afdelning. Det är folkets krigssånger, som än i glada, än i tungsinta tonfall tolka kärleken till fosterlandet.
Som en ändlös orm slingrar sig hären fram genom urskogens dunkel och ut på en sidoväg till stora kungsvägen, som här går uppåt i bukter från afsats till afsats i höglandet. Lansar och yxor blänka i solskenet. Sången brusar upp och sjunker, dör sakta bort och återkastas i mäktigt eko från fjällsidor af porfyr och granit.
Nejden höjer sig amfiteatraliskt med berg öfver berg; mellan dessa omväxla böljande majsfält med tropiskt rika skogar; och högt uppe mot väster resa Cordillerna sina taggiga tinnar, 16 hvilkas snötäcke af solen förvandlas till ett silfverdiadem, som kröner all denna rika fägring.
Mellan lodräta klippor störtar floden ned, ofta hundratals fot, i afgrunder. Hängbroarnes daning ådagalägger peruanernas snille och energi.[A]
Djupt under de tågande bullrar floden, och skummet yr upp som silfverstänk. Men soldaterna sjunga högre, då de gå öfver bron och söka öfverrösta forsens brus.
Dagen kännes brännande het, helst då kosan styres uppför genom öde nejder, där marken är blott sparsamt bevuxen med taggväxter, jarillabuskar och ludna kaktusarter, som skjuta upp till en höjd af fyra fot. De kala klipporna af röd granit, ja, alla flygande damkorn kännas brännheta. Ingen svalkande skugga, intet läskande vatten. Med rödsvullna ögon, förtorkad tunga och svidande strupe släpa sig nu soldaterna fram; sången har tystnat; men framåt går det — framåt. Kungen har så befallt.
Morgonsolens första strålar kasta guldstänk på sierrans toppar, och högt uppe seglar kondoren, fåglarnes konung.