Herdarne vakna på sina hviloläger, redda med några filtar i en klipphåla. Vicuñafåren — en outtömlig rikedomskälla för Peru — beta däruppe; de tillhöra alla konungen och få ej slaktas eller ätas af menig man. De rista sin ull, från hvars fina trådar daggdroppar falla, och bräka sin morgonhälsning, medan herdarne, vända mot solen — incas fader — förrätta sin andakt. Sedan går hjorden till en platå, där det gula pajonelgräset blänker som en gyllene matta.
Solen stiger högre, och dess strålar nå allt längre nedåt bergens sidor, där konstgjorda terasser vittna om peruanernas flit. På sina ställen, där sluttningen varit för brant, ha gjorts uppdämningar medelst klipphällar, så att de därigenom bildade afsatserna likna jättetrappor. Hvarje trappsteg är utfylldt med jord, hämtad fjärran från och tillsatt med gödningsämnen af fisk och fågel.
Här kan odlas allt hvad växtlighet har från ekvator till polcirkel, ty värmegraden ändras med höjden, och någon växling af årstider känner man ej. Potates har satt blom nedom pajonelgräsets trakter och ger i sin ordning vika för majsen, som till grannar nedom sig har tobaken och cocan — en manshög buske, hvars blad torkas 18 i solen och kunna ersätta tobaken, men som få brukas blott som läkemedel. Och nere i dalarne, som kransas af skog och genomskäras af floder, växa palmer, ananas och bananer vid sidan af mahogny och guajue, i en rikedom, så stor som blott den alstras under tropikernas glöd.
Den doftrika luften vimlar af befjädrade sångare, som fylla den med välljud, medan praktfjärilar i alla skiftningar oroligt fladdra mellan purpurfärgade blommor. Papegojor, araer, kardinalfåglar och legioner af sparffåglar i alla tänkbara brokiga fjäderskrudar hväsa, pipa, sjunga och kvittra den nytända dagen till möte.
Ett stycke uppåt platåerna se vi folket lämna sina torftiga hyddor, som här och hvar samlats till små städer. Det är låga envånings hus af soltorkadt tegel med utrymme för ett par rum; det lutande taket är täckt med halm eller vass; renlighet råder utan och innan. Några enkla husgeråd af lera, en sängbrits, ett par stolar och ett bord är allt hvad den peruanske arbetaren behöfver till sitt bo.
Den plog, hvarmed han plöjer sin teg, är en stark, skarpspetsad påle med ett tvärstycke på fotshöjd från spetsen; på detta sätter plöjaren sin fot för att tvinga ned redskapet i jorden. Sex till åtta starka män draga medelst rep pålen framåt; de sjunga i takt under arbetet, och kvinnorna 19 följa efter för att med räfsan bryta sönder torfvorna.
På en af de stationer, förbi hvilka vägen till Cuzco går fram, utvecklade sig denna morgon ett lifligt skådespel. Man hade här äran att hysa konungen som gäst. Sådana stationer likna snarast fästningar. De ligga långs hela hufvudvägen på en dagsmarschs afstånd och äro mer eller mindre förskansade men alla rikligt försedda med hvad som kräfves till härens underhåll. Den ifrågavarande utgöres af amfiteatraliskt ordnade byggnader, som skjuta öfver hvarandra, ju mer man närmar sig midtpunkten.[B]
Denna utgöres af slottet, på hvars ena gafvel incas banér, det regnbågsfärgade, är hissadt.