Trots tanken på det öde, som måste förestå dem, är det mest förvåning, som råder hos de fångna; den röjes i hviskningar, som smälta ihop till ett doft sorl. Majs har rikligt utdelats ibland dem, de sårade äro förbundna, och de sjukaste ha bäddats ner i ett magasins svala rum, där de behandlas med läkande örter.
Nu tona plötsligt signaler från borggården, det blir lif i soldaterna, som under väntetiden haft det nog så bekvämt, kommandorop ljuda, fanorna vecklas ut, portarne slås upp på vid gafvel. Tjänare och löpare träda ut; deras dräkter äro festligt sirade med mångfärgade band. Musikens gälla toner höras allt tydligare. Flickor och barn strö blommor på den väg, konungen skall gå. Nu komma landets adel och incans lysande stab. Det stora riksbanéret glänser i solen, vapen och ädelstenar blixtra.
Men högt öfver den brokiga samlingen strålar i all sin storhets glans under guldklädd baldakin inca, solens son och ställföreträdare på jorden, buren på juvelbesatt tron af fyrtio högresta, muskelstarka män. Efter honom följer ett långt tåg af krigare.
Blomsterregn, jubelrop ur tiotusentals strupar, lansar och svärd och brokiga hufvudkläden i svaj, medan tåget sakta skrider fram till midten af den rund, hären bildar.
Inca har rest sig och står framför sina trupper. Han är en högväxt, smärt och skägglös man på trettiotalet med kraftiga, nakna armar, små händer och fötter. Ögonen ligga i en linje och ha ett godt, vänligt uttryck, ögonbrynen äro starkt hvälfda, pannan är hög och något bakåtlutande, kindbenen äro breda, näsan är starkt böjd, läpparne äro tjocka, hakan är liten, håret kort och mörkt; i öronen bär han hjulformiga hängen, som nå ända ned till axlarne.
Hans dräkt är väfd af finaste vicuñaull, prydd med guld och ädla stenar; på hufvudet bär han en turban af mångfärgadt tyg med två fjädrar af någon sällsynt fågel och med nedhängande, skarlakansröd frans.
Inca blickar med tillfredsställelse ut öfver mängden; därpå gör han ett tecken med vänstra handen, och en skärande signal bjuder tystnad. Med klar och stark röst, som höres vida omkring, tager han till orda:
»Soldater! Ett halft år har svunnit sedan den dag, då jag bjöd eder farväl vid Cuzcos murar; tiden har för er gått under kamp och försakelse, för oss under spänd väntan och fast förtröstan. Tack vare solgudens hägn har ett nytt ärorikt blad lagts till våra häfder och ett nytt land tvungits in under vår lyckobringande spira. Det är med stolthet och tacksamhet, jag i dag hälsar eder välkomna åter till fosterjorden; 25 men i främsta rummet gäller mitt tack Honom, hvars strålar i dag flöda rikligare öfver det folk, han älskar och vill skydda mot barbarernas anslag. Mina härförare ha förtalt, att I han kämpat med tapperhet, och att I ej hafven glömt att i fiendeland vara skonsamma men fasta, att vårda de sjuka och att tukta de uppstudsiga, dock icke med hämndens utan med rättfärdighetens glafven. Ett fiendeland, som härjats med eld och svärd, blefve för oss själfva den största förlusten. Med mildhet ha vi vunnit våra största segrar.»
»Och I» — här vände sig konungen till de fångna — »söner och döttrar af en främmande stam! Solguden, den barmhärtige, har sändt eder hit att lära den tro, som förer till solens ljusa hem. I han dyrkat falska gudar och ägnat dem blodiga offer, I han plundrat och härjat vid mitt rikes gräns, dräpt mitt lands söner och kränkt dess döttrar. Arbetets välsignelse har för eder varit förborgad; roflystnad och lättja ha stämplat ert släkte. Därför har nu vedergällningens timma slagit. I ären vanmäktige, i vårt våld, och vi kunde skipa blodig hämnd. Men vår lag förbjuder oss att löna ondt med ondt; af det goda skall det onda fördrifvas. Ert land skall nu befolkas af våra stammar; dess gudabeläten och tempel skola stå kvar, tills edra efterkommande en gång själfva vilja förstöra dem, sägande: det finns blott en gud, och Inca 26 är hans son! Detta må vara vår hämnd. I mitt rike fån I lära arbetets fröjd; det skall visa er den sanna vägen till mänsklig lycka. Från denna dag ären I mina barn och skolen i mig finna en rättvis fader. Glömmen aldrig, då regnbågsmärket lyser på fästet, att en finnes som ser, hvad I döljen för mig, och att jag är satt att på jorden utföra hans vilja! Och varen så välkomna i ert nya hemland!»