Musiken blåste upp, och det vardt ett väldigt dån af hurrarop och slag på sköldarne. Inca steg ned från sin tron och vandrade bland soldaterna, som alla ville kyssa hans händer; för fångarne hade han uppmuntrande ord.
Då han återvändt till slottet, började folkfesten. Man sjöng, dansade och lekte dagen i ända, det vankades extra kost, och majsbrännvinet, peruanernas älsklingsdryck, flöt i strömmar.
Men i de kufvades läger rådde tystnad. De sökte fåfängt göra sig förtrogna med tanken på allt det nya, som nu väntade. Ännu då glädjeeldarne tändts hos peruanerna, sutto de tigande och grubblade på förlusten af sitt land ... Arbetets väg till lycka — det var för männen ett dunkelt och oroande tal.
II.
Cuzco.
I den stora, svala sängkammaren i ett af de prydligare husen i Cuzco — hufvudstaden i det mäktiga incariket — satt i arla morgonstund en äldre dam, strängt upptagen af sitt svåra men icke obehagliga arbete att söka genom konstiga medel åt ansiktet skänka något af den ungdomliga fägring, det med åren förlorat. Rummet, som låg i bottenvåningen, var högt och stort; det var utan fönster, men två dörröppningar vette ut åt en kringbygd gård med springkälla och blomsterrabatter. De tjocka, med mycken smak väfda förhängena voro dragna tillbaka, så att det skarpa solljuset silade in och upplyste rummet. Dörröppningarna voro efter landets sed bredare nedtill än uppåt, där de begränsades af en stark granitbjälke.