— Ja, jag har naturligtvis gjort, som du sade ...
— Naturligtvis; och hvad svarade han?
Tiracca slog sig hastigt ned på en af stolarne och förde handen till pannan.
— Hans svar blef hvad jag väntat mig.
Frun reste sig till hälften.
— Alltså fortfarande afslag?
Tiracca nickade.
— Afslag! upprepade hon. Vid solens glans! Jag har aldrig hört maken. Är detta ett sätt? Jag bara frågar dig ... Resa bort från vår dotter efter att ha stulit hennes hjärta och väckt hennes förhoppningar! Och så komma hem från kriget om ett halfår utan att så mycket som hälsa på hos oss engång! Kanske det är kaptensrangen, som gör honom så stram, fast han borde falla ned och tacka sina skyddspatroner för äran att komma in i vår släkt ... Jag har sett hans stamtafla; där fins inte en droppe incablod på mödernesidan — hans stammor var en fattig dansös från andra sidan bärgen, som händelsevis kom i incas väg och ...
— Ja ja, kära du! Men hvad tjänar det till att ta saken så, när han i alla fall inte vill.