Men en dröm egde han dock — den fagra drömmen om ett lif efter detta, som skulle utgöra den stora belöningen för väl fullgjordt arbete i incans tjänst. Religionen var hans bästa tröst, fast inga präster förkunnade den. Deras lärdomar voro förbehållna åt de högt uppsatta. I folkets hem satt man om kvällarne kring den flammande elden, och de äldre berättade för de yngre om den store, osynlige guden, Vira Cocha, som skapat världen, och som lika visst en gång skulle i sitt sköte samla allt det goda, medan det onda sänktes djupt ned i jorden, där Cupay, det brottsliga samvetets härskare, råder.
I tron att efter döden få lönen för plikttrogen möda i samhällets tjänst sökte arbetaren kraft att framlefva sin enformiga tillvaro. Han sökte i denna tro tröst öfver förlusten af sin lille son, som samma dag gått in i solens rike. Där skulle de råkas lika säkert, som att de åter en gång skulle födas till jorden, men då under ljusare och gladare förhållanden.
Hans anlete hade lifvats af ett svagt leende. Blicken gled långsamt öfver näjden, tills den häjdades vid husets öppna dörr. Då mörknade han igen, och handen knöts ofrivilligt hårdare kring skaftet på den yxa, han höll — en yxa med blad af koppar och tenn i denna blandning, som förblef peruanernas hemlighet, och som trotsade både porfyr och granit.
Man redde sig därinne till en enkel sorgefest, ty barnet skulle samma kväll begrafvas. Incans höga lära räckte icke till att förtaga faderns känsla af sorg och saknad. Han skuggade med handen för ögonen och såg upp mot den sjunkande solen. Dess sista strålar väfde i violett den skira bro, på hvilken hans lille pys nu larfvade upp mot sitt nya, skimrande hem ...
Han reste sig långsamt, drog en djup suck, samlade ihop sina värktyg och gick in. I halfdunklet flamma några vedträd på spiseln och lysa på det enkla bohaget: sängen, bordet, de klumpiga stolarne utan ryggstöd och hyllorna på väggen — hela inredningen i byggnadens enda, rymliga men ytterst tarfliga rum.
Framför spiseln sutto modern och ett par af de närmaste fränkorna sysselsatta med att kläda liket, under det några barn om fyra till elfva år nyfiket sågo på. Den döda kroppen var i sittande ställning, med benen dragna upp under hakan, omvirad med täcken, som snörats fast till 56 ett bylte, och ytterst var den lille svept i ett hemväfdt, rutigt täcke.
Fadern åsåg tigande kvinnornas arbete, som försiggick under ljudlös stillhet. Moderns stora, bruna hand gled emellanåt smekande öfver det ännu obetäckta ansiktet med de glanslöst stirrande ögonen; och barnen sågo icke utan afund på de rara leksaker, som lagts framför den döde gossen och skulle följa honom till den sista hvilostaden jämte liket af en papegoja, hans älsklingsdjur och bästa lekkamrat.
Förberedelserna voro omsider afslutade. Kvinnorna reste sig från sin knäböjande ställning, och husmodern satte den döde vid bordets ena ända, hvarefter hon dukade fram en kvällsvard af bröd, potatis och torkade köttremsor samt — högtiden till ära — majsbränvin, som var häldt i ett stort, gammalt stop.
Anhöriga och gäster togo plats kring bordet, i hvars midt syntes den blomstersirade skyddsguden — en klumpig träfigur, föreställande en sittande, mänsklig gestalt. Framför denna bild lades leksakerna och papegojan, att de måtte bli välsignade, innan de skulle följa den döde i grafven.