III.
Mellan grafvar.
Det är sent fram på eftermiddagen.
Vid ingången till en af de enkla hyddorna i utkanten af Peru sitter en arbetare och blickar framför sig. Ett matt, rödt skimmer tränger ut genom dörren, hvilken äfven tjänar till fönster, och belyser ett stycke mark, där mannens skugga aftecknar sig.
Byggnaden, som är uppförd af soltorkadt tegel med lågt, sluttande tak, gör ett intryck af snygghet och ans. Genom dörren till ett uthus ser man de enkla åkerbruksredskapen, som stå lutade mot det brädskrank, bakom hvilket årets första skörd af majs och potatis är upplagd. Stallbyggnader finnas ej. Hästar och kor äro hos peruanen okända, och fåren äro statsegendom. På ena gafveln hänga remsor af charquikött — det enda, han får äta och som på vissa 53 dagar från statens slakterier utdelas till arbetarne och deras familjer.
Peruanen satt och stirrade ut i rymden med liknöjd blick. Han hade gjort sitt dagsvärf och egde rätt att hvila ut. Men friheten hade för honom ringa eller intet värde. Kanske är det därför hans ansikte ser så gammalt ut, fast han är en fyrtifem års man i sin fulla kraft?
Tillvarons evigt enahanda har på honom tryckt sin stämpel, liksom på alla andra af de milliontals kroppsarbetarne i incans väldiga rike. Alltid detsamma dag efter dag och år efter år, samma slit och släp utan mål och utan möjlighet att någonsin stiga högre. Framtidsdrömmarne voro för honom okända — dessa förhoppningar, som gjuta friskt blod i bleka ådror, som väcka ny kraft i slappnade nerver, som egga ärelystnad och vilja. Han hade ingenting att förlora, men häller ingenting att vinna. Det var en ödets ironi, att inbyggarne i ett af världens då för tiden guldrikaste land icke kände ens pänningen och pänningars värde. Den peruanske arbetaren kunde icke öka sin egendom, icke skaffa sig något mera och bättre, än han redan hade. Och egde han all Perus omätliga rikedom, skulle han ej med den ha kunnat förvärfva sig det minsta stycke jord utöfver hvad lagen beskärt honom. Han kunde aldrig blifva något annat, än han var; aldrig vinna större kunskaper, än han fått 54 i arf efter fäderna. Och så skulle det förblifva släkte efter släkte intill tusende led.
Några bekymmer för sin utkomst hade han ej, och nöden skulle aldrig klappa på hans dörr. Det förebyggde staten, som skänkte åt honom och hans familj just hvad de behöfde till lifvets nödtorft — och samtidigt stängde alla vägar, på hvilka han kunnat gå fram till större oberoende.