Itos hade ett häftigt svar på sina läppar, då hans uppmärksamhet plötsligt drogs åt annat håll, i det Tiracca pekade på en närliggande byggnad med massiva murar, till hälften inbäddad i en stor trädgård. I denna syntes på en kulle ett talrikt sällskap af förnäma damer och herrar, hvilkas lysande dräkter i solljuset bjärt aftecknade sig mot mörk granit och dunkelgrönt löfvärk.
— Coya! utbrast Tiracca i vördnadsfull, nästan hviskande ton. Ser du den blåklädda kvinnan under baldakinen, hon som promenerar framför de andra?
— Hvem är hon? sporde Itos nyfiket.
— Konungens gemål och på samma gång hans enda syster.
— Hans syster?!
— Ja, enligt lagen måste incan gifta sig med sin närmaste kvinliga släkting; hon blir hans enda lagliga hustru, och af deras barn blir äldste sonen tronföljare. Denna sommaren är den femte efter deras bröllop, och äktenskapet har hittills varit barnlöst. Men nu har solguden hört sitt folks böner, och i en snar framtid torde landet ha en högburen inca att fröjdas åt. Men — tillade han — låt oss nu gå! Det är ej tillåtet att spionera i slottets trädgårdar.
De gingo tillbaka samma väg som de kommit, och snart sutto Tiracca och hans lärjunge 51 i det stora svala tornrummet, där Itos sakta och mödosamt sökte sätta sig in i peruanernas quipus med de hemlighetsfulla knutarne — ett sätt för meddelande, som hittills varit alldeles obekant för skogens mörkhyade son.