— Hos oss finnas inga slafvar i den bemärkelse du tar ordet. Men vi äro alla solgudens tjänare — det är ju han, som skänker oss vårt dagliga bröd — och från den högste till den lägste lyda vi under statens myndighet. Staten — det vill säga solgudens rike här på jorden — uppfostrar folket genom sin visa lag och skänker åt en hvar fria bostäder, husgeråd, vapen, mat och dryck — kort sagdt allt hvad vi behöfva — men fordrar till gengäld våra händers arbete, mäns, kvinnors och barns, hvar och en efter sina krafter. Medan vi nu samtala, äro männen af din stam sysselsatta med att gräfva diken och få lära sig åkerbrukets konst. Kvinnorna undervisas i husliga sysslor, såsom matlagning efter gängse föreskrifter, sömnad, brodering, väfnad ... Virketyg, möbler och allt få de fritt ur statens förråd. Allt fritt och i vederlag arbete — se där vår organisations hemlighet! Den ouppodlade landsträcka, som ditt folk erhållit, och öfver hvilken du under en guvernörs uppsikt skall bli herre, har liksom hela 48 riket delats efter tresystemet. Solguden eger den ena tredjeparten och incan den andra, medan den tredje fördelas bland folket, så att hvarje man erhåller ett visst stycke bördig jord med ytterligare tillägg för sin hustru. Han får som menig man ha blott en, men måste gifta sig, då han fylt tjugofyra år — det vill säga efter din tidräkning tjugofyra rägnperioder efter sin födelse — liksom kvinnan, då hon fylt aderton. För hvart barn, som födes, ger staten honom ett nytt stycke jord — för gossar dubbelt mot flickor. När sonen engång gifter sig, eller om han dör, återfaller denna del till staten. Familjen förfogar öfver allt, som skördas på dess jordlott. Till kläder lämnar staten kvinnorna ull och bomull allt efter landets luftstreck. Jorden odlas enligt särskilda föreskrifter på bestämda tider och viss ordning. Först skötas solgudens egor, därnäst den jord, som förbehållits åt de sjuka och vanföra, åt hären och administrationen, så incans egendom och slutligen folkets. En gång öfvertagen jord får af menige man icke bortbytas eller tillökas. Lamadjur och får tillhöra alla incan. De förras ull går till magasinen, de senares till jungfruklostren, där incans dräkter och slottens bonader väfvas.
— Arbetar också din höfding?
— Ja, inca och hans släkt bekläda statens högsta värdigheter. Fyra af hans bröder äro 49 ståthållare i landets fyra stora landskap. Så ha vi dem, som förvalta de högsta och mest ansvarsfulla ställningarna inom afdelningarna för hären, magasinen, förplägningen, vattenledningen, åkerbruket och skogsskötseln.
— Räcker din höfdings släkt till för allt detta?
Tiracca betraktade ett ögonblick Itos. Frågan var naturlig, men i tonen låg något retfullt.
— Incans släkt är stor, svarade han. Det berättas i en gammal quipus, som förvaras därnere i soltämplet, att den skall bli talrikare än himlens stjärnor. Du ser den stora, ensamt liggande byggnaden med höga murar ikring och omgifven af böljande åkerfält? Det är solgudens tämpel ...
— Är Yelva där? inföll Itos hastigt.
— Ja, svarade Tiracca och kväfde en suck. Hon dväljes tills vidare bakom dessa murar jämte nära ett tusental andra unga kvinnor, incans blifvande medhustrur, tämplets tjänarinnor. De förblifva i klostret och uppfostras där till tjänstgöring vid de stora festerna, eller flyttas de till andra kloster i riket allt efter incans önskan.
— Och Yelva? ...
— Hennes framtid blir en skön dröm, så skön som hon förtjänat ...