— Jag har sett detsamma förr fast under annat namn. När en af våra kvinnor klädde sig till brud, använde hon halfva dagen på att pynta sig och gick långa vägar för att spegla sig i flodens vatten. Utan fåfänga — intet bjäfs, ingen brudgum och ingen dans! Utan — fåfänga intet krig!
De hade under samtalet gått ut på fästningsvallen och kommit till en af de platåer, hvarifrån man hade bästa utsikten öfver Cuzco med omnäjd. Solröken hade delvis skingrats, stadens bägge kanaler blänkte som krokiga silfverränder, hvilka längre bort, i stadens utkant, flöto ihop till en bred flod; den böjde sig i en vid båge och försvann bland bärgen för att åter bli synlig i en ram af skogsdungar och slutligen i smal linie försvinna långt borta vid horisonten.
Röken från Cuzcos eldhärdar steg rakt upp i luften i fina strimmor — som rök ur otaliga kratrar, bildade af mörka byggen kring gårdarnes hvita sand. På de trånga gatorna med husfasader af mörk trachysten, som gaf dem en dyster prägel, hvilken ej kunde förtagas af solskenet, vimlade det af folk i färgrika dräkter. Bland de låga byggnaderna reste sig högre, 45 imponerande kvartér, som dels omgåfvo den stora öppna platsen i stadens midt, där dess flesta gator utmynnade, dels lågo fristående, omgifna af murar. Dessa tunga och enformiga byggnadskomplex utan nämnvärd arkitektur tillhörde konungen. De voro bostäder för honom och hans talrika familj, kloster för soljungfrurna och lokaler för de mångfaldiga ämbetsvärk, som förvaltningen kräfde. Inca-adeln hade sina anspråkslösare hus i dessa byggnaders närhet, och utkanternas arbetarekvartér sträckte sig ända upp mot närgränsande kullar och bärg, på hvilkas terasser majsen växte i jord, som hämtats fjärran ifrån, och där konstgjorda vattenbehållare speglade det indianska kornets länga, fint formade blad och potatisens enkla blommor. Det var enligt sägnen hår, som dess frukter först kommo till användning. Men inne bland bärgen knogade arbetsmyrorna dag efter dag i solgudens tjänst ...
Den unge höfdingen blickade sorgset framför sig. Var det så, han engång skulle återse sitt eget folk — som trälar och slafvinnor på främmande jord. Han vände sig om. Öfverallt samma myllrande af rastlösa arbetare. Deras sång böljade i fylliga vågor upp mot fästningen. Den unge mannen förvirrades af detta eko från ett träget lif under molnfri himmel — detta var allt så olikt den tysta halfdagern i hans hemlands 46 skogar. Och där nere blänkte breda strimmor af guld — dagerns spel på soltämplets guldsirade fasad.
Tanken på Yelva dök plötsligt upp. När skulle han återse henne och under hvilka förhållanden? Skulle hon glömma, att hon engång varit hans broders brud? Skulle hon glömma det löfte, hon gifvit vid hans död, att hämnas honom? Skulle den hädangångnes ande få se henne som incans medhustru, som ödmjuk slafvinna i stoftet för den allsvåldige ...? Tiracca bröt tystnaden.
— Se! sade han och pekade ut öfver näjden. Se, hur solskenet slagit sin gyllene mantel kring alla dessa tusental! Det gjuter lifsglädje i deras sinnen och lägger sångens jubel på deras läppar. Försök att skåda upp till den strålande guden! Du skall bländas, ty mänskoögat når aldrig så högt som till skaparen af all den lycka, du ser ikring dig. Itos, hvad äro alla dina gudar och beläten mot en enda stråle af denna oändliga kraft? Du gick i blindhet i dina skogars dunkel utan aning om det ljus, som lyste på trädens kronor men förgäfves sökte bana sig väg ned till dig. Det var mitt folks uppgift att föra ditt eget ut i ljuset. Bed nu honom däruppe att taga blindheten från dina ögon — och du skall prisa hans namn.
Tiracca teg och lade handen på Itos skuldra; de lyssnade bägge ett ögonblick till sången där borta ifrån.
— Din höfdings slafvar? frågade Itos och beskref med den utsträckta handen en båge öfver näjden från öster till väster.
Tiracca skakade på hufvudet.