Därefter öppnade hon dörren och gick in i den stora griftkammaren, som därifrån fick sitt enda ljus, samt var snart ifrigt sysselsatt med 60 att ordna blommorna i nischernas urnor och med att prydligt lägga upp kakorna framför den hädangångna. Vajny hade måst stanna utanför, ty först på bröllopsdagen egde han rätt att hälsa på hos hennes döda släktingar. Tanken på det förestående bröllopet gaf åt hans dystra ansikte ett mörkt, oroligt uttryck.
Han gick uppför sockelns trappsteg och såg sig ikring. Vägen till Cuzco slingrade sig trädkantad som en grön orm mellan bärgen, doldes här och hvar och kom längre fram åter till synes. Folk i färgrika dräkter rörde sig på denna väg som brokiga fjärilar. Långt borta skönjdes plötsligt ett blåaktigt, obestämdt skimmer, ofvan hvilket han såg något blänka som guld. Kaptenens skarpa blick fästes vid denna tindrande glans, som ömsom försvann och dök fram. Han greps af en aning, skuggade med handen för ögonen och uppbjöd hela sin synskärpa för att kunna bättre urskilja detta blåa något, som höjde sig öfver mängden. Denna hade nått en krök af vägen, och en stenmur hindrade utsikten.
Då stampade Vajny otåligt med foten och hoppade ned från sockeln. Han såg arbetarefamiljen göra sig redo att fortsätta den tunga vandringen, betraktade ett ögonblick öfverraskad den döde gossens fader och gaf honom ett tecken att närma sig.
— Ditt namn?
— Zicko.
— Du är trädgårdsmästare vid jungfruklostret? frågade kaptenen och såg på den gröna strimman å arbetarens axel, tecknet på dennes yrke.
— Ja.
— Vet du, om någon af damerna därifrån i dag rest till incan?
— Nej; men kort innan jag gick hem, stod en bärstol till reds ...