— Röd eller blå?
— Den var inte röd; det var alltså ingen af incans släkt, som ...
— Tack! Det är bra.
Arbetaren hälsade och slöt sig åter till sitt väntande följe. Vajny såg efter den borttågande familjen med dess kära börda. En obestämd känsla af leda vid lifvet fick plötsligt makt med honom, en känsla af djup förtviflan, och han suckade tungt.
Alltså ingen af incans släkt! Då kunde det blott vara Yelva, som i kväll skulle föras till honom. »Yelva! Yelva!» mumlade han och fattade med händerna om sitt hufvud. »Jag dåre, som trodde mig kunna glömma dig!»
Han tog åter plats på sockelns öfversta steg och blickade ned åt vägen, där han visste, att den blåa bärstolen skulle bli synlig igen.
— Vajny!
Han for upp ur sina drömmar. Det var fästmön, som trädt ut ur griften och långsamt närmade sig efter att en stund ha forskande betraktat honom.
— Har jag låtit vänta på mig? sporde hon efter att ha skakat ur korgen de kaksmulor, som där blifvit kvar.