Det går en suck genom konungens lustgård.
Den föres af nordanvindens kyliga fläkt från de snöklädda bergen, smyger sig längs dalen, sväfvar in i skogen, der den silar sig in mellan löfverket och böjer i aftonens blåaktiga skymning blommornas stänglar, hvilkas doft den förer med sig, innan den bringar svalka åt sagorikets kung, som där inne under palmernas skugga låter blicken följa springbrunnens kaskader, hvilkas öfversta droppar glänsa som stora, tunga tårar högt uppe i den molnfria luften.
Incas kung bär icke sagoprinsens gyllene dräkt.
Han är enkelt klädd, då han njuter sitt dolce far niente, bekvämt utsträckt på en i dyrbart trä utskuren bänk, med mjuka mattor belagd, som står vid ena sidan af den öppna verandan framför palatset.
Byggnaden är ej hög men temligen vidsträckt, murarne äro marmorhvita, taket platt, och under detsamma löper en bred fris af äkta guld. De fönsterlösa fasaderna äro endast sparsamt försedda med dörrar. Enstaka nischer här och der bryta den släta marmorytan.
Fasadernas enformighet står i skärande kontrast till den rektangulära yta, de begränsa och som är anordnad till en trädgård, der allt hvad Peru eger af växter och blommor är representeradt.
I denna trädgård — en kilometer från Cuzco — omgifven af yppiga palmer och blommor, der olika blommor täfla med hvarandra i färgrikedom och doft — tillbringar kungen sina hvilodagar i tillbakadragen ensamhet, skild från hufvudstadens bullrande lif, och njuter smekdagarna med en eller annan nyvald hustru ...
Hofpersonalen är inskränkt till det minsta möjliga.
Allt är tyst derinne.