Ja, han var fri och skulle begagna sig af den gyllene friheten, kosta hvad det ville. Utan henne egde lifvet för honom intet värde. Han borde för länge sedan ha gjort detta klart för sig och icke ha invaggat sig i den illusionen, att han skulle kunna böja tankar och håg till en annan, som han nog hyst vänskap för, men aldrig kärlek.
Men ... denna kvinna, som upptändt hans förtärande lidelse, var ju redan dömd att öppna 66 sin famn för hans konung, att upptagas i kretsen af de sköna tärnor, hvilkas mål i lifvet det skulle vara att förljufva tillvaron för solens son. Och mot denne djärfdes han resa sig! Han, den edsvurne undersåten, ville våga en dust på lif och död med den väldige — för en kvinnas skull! Ja, för hennes, som vid blotta tanken kom hans kropp att skälfva och hans ögon att tåras! Strid skulle det bli — en fäjd till sista blodsdroppen! Och så ... raka vägen upp till solens hem!
Han brast ut i ett skallande skratt och sparkade häftigt undan blommorna — så mycket aktade han ära och framtid!
Han rätade upp sig i sin fulla längd, och hans ögon flammade, då han med säker hållning och fasta steg närmade sig den blåa baldakinen, som bars af kungliga bärare, och som för mängdens blickar dolde henne, som bar hans längtans namn.