— En annan! afbröt han — och stirrade oaflåtligt mot den ljusblå fläcken, som nu syntes igen, större och med tydliga konturer.
Hennes ögon följde riktningen i hans blick. Den blåa bärstolen! ... På en gång föll slöjan från Litkas ögon; hon började förstå ... Hennes drag fingo ett hårdt och hotfullt uttryck. Hon var för mycket kvinna att icke ana, hvem bärstolen dolde. Ett kort, hånfullt skratt, och hon reste sig häftigt. Han ryckte till, och deras ögon möttes.
— Förlåt mig! bad han med skälfvande röst. Jag är en dåre, och som en dåre har jag drömt och handlat. Det hade varit bättre för oss båda, om jag aldrig återvändt från fiendelandet. Förlåt mig, Litka! Han grep efter hennes hand, som hon drog undan. Du vet ej — fortsatte han — hur föga jag är värd din kärlek, hvad allt jag förbrutit mot dig ...
Det blixtrade till i flickans vackra ögon.
— Jag litade engång på dig, sade hon omsider efter att förgäfves ha bjudit till att beherska sin våldsamma sinnesrörelse, och du egde mitt fulla förtroende. Det var, innan du drog ut. Jag trodde då, att den man, jag kallade min, hade en incasättlings håg; men du glömde mig därute — för en slafvinna, ty annat blir hon ej, om också incan ger henne en plats vid sin sida. Då du trodde dig ha för alltid förlorat henne, återvände du till min faders tröskel och bad om förlåtelse. Jag bjöd dig stiga in, ty jag älskade dig trots all sorg, du vållat. Hvad du i dag sagt bekräftar blott en misstanke, som dock aldrig blifvit kväfd, hur gärna jag velat ... Från detta ögonblick är jag fri. Må de band brista, som ödet knutit emellan oss två! Jag öfverantvardar dig åt de länkar, ur hvilka jag ej har lyckats att göra dig fri. Om åtta dagar fyller jag aderton år, och lagen bjuder mig att innan dess ha valt en brudgum; i annat fall skall öfverheten välja för mig. Jag fogar mig villigt — det är rättvist straff för min blinda svaghet. Men jag blir hämnad. Solens syster[D] och kärleksgudinnan,[E] vid hvars bild du svurit mig trohet, skola ej låta dig gå ostraffad. Deras glans skall tränga till ditt inres mörkaste skrymslen, och du skall aldrig kunna glömma den kvinna, hvars framtid du ödelagt.
Hon slet ifrån sitt bröst den bukett af liljor — kärlekens symbol — som han samma dag skänkt henne, kastade den till hans fötter och skyndade bort mellan grafvarne utan att vända sig om mot den upprörde krigaren.
Det var med en känsla af sorg men ock af lättnad, Vajny såg henne försvinna. Han drog några djupa andetag, strök sig öfver pannan, tog upp de blommor, hon kastat, och plockade sönder dem, medan han stirrade hän mot staden.
Äfven han egde nu sin frihet. Men huru länge? Han hade nått ett efterlängtadt mål — men han nalkades med stora steg den ålder — tjugofyra år — då han måste anmäla sig för att få en hustru. Det gälde alltså att väl bruka tiden, njutningens korta tid, att icke se tillbaka utan hoppfullt framåt mot henne, som beherskade hans hela varelse — fast hon kanske ej skulle ha känt igen honom, ifall de nu råkats!