Klädningen utgöres endast af en dyrbar, i regnbågsfärger väfd mantel, utsydd med perlor och silfvertråd, draperad kring kroppen, hvars minsta rörelse framkallar olika, fina schatteringar och färgnyanser.
Klädningen sammanhålles öfver venstra skuldran af en lång nål, hvars hufvud föreställer solgudens bild. När nålen urtages, sjunker klädningen — det enda som skyddar kroppen — till jorden.
Armarne äro nakna upp till axeln, utan smycken eller ringar, fötterna äro iförda sandaler, som fasthållas medels fina remmar, virade kring benen upp till knät.
För den unga kvinnan gestalta sig omgifningarna som en dröm, i hvilken ovilkorligen minnen från hemlandet sväfva förbi.
Hon är ett naturbarn, röfvad långt bort ifrån och dotter till en höfding, hvars rike legat gömdt djupt inne i urskogens mörker — ett rike utan civilisation och endast bygdt på nedärfda traditioner, hvilkas enkla stadganden gåfvo den dödlige rätt, som egde styrkans gåfva, denna heliga skänk af gudarne, hvilka till tackoffer 72 fordra rykande menniskoblod framför rikets talrika altare.
Från detta rike — ett bloddrypande rike — hade hon af förtörnade gudar förts till ett land, hvars kung genom sitt maktspråk skilt henne från den stam hon tillhörde för att, som hon trodde, viga henne till ett offer åt en obekant gud.
Med hat och trots hade hon väpnat sig: tanken på hennes döde fader och minnet af de anförvandter, som offrat sitt blod, väntande intill det sista på hjelp från hemlandets gudar, hade ingifvit henne ett mod, som lyste ur de blixtrande ögonen och utbredde öfver henne en blandning af vörnadsfull fägring och stolt sjelfkänsla.
Men dagarna hade gått till hvila, den ena efter den andra. Det stora ögonblick, som hon i början hvarje stund väntat på och längtat efter, syntes glida längre och längre bort. Ingen prest kom att hemta henne för att offra den ungdom, som endast längtade efter att bringa det enda hon egde, sig sjelf, som ett sista förtviflans försoningsoffer till de förtörnade gudarne, på främmande gudars altare.
Det första mötet med incan kom i hennes tankar; hon såg ännu icke blicken från hans djupa, forskande ögon — en blick, som hon besvarat på ett sätt, som eggat den stolte konungen att fatta det ödesdigra beslut, hvarigenom hon dömdes att en gång skänka sig sjelf åt honom 73 — en förnedring, som i början bragt henne i ett tillstånd af raseri och förtviflan.
Jungfruklostrets portar hade tillslutits bakom henne. Derinne skulle hon uppfostras och lära sig den stora menskliga konsten att försaka och underkasta sig sitt öde med tacksam resignation. Men hon hade från början väpnat sig med trots och hat — det lyste ur hennes ögon och genom nerver och fibrer darrade detta allt förtärande hat, som endast lurade på hämd. Med dylika känslor blef hon innestängd i en byggnad, der allt andades frid och harmoni.