De lugna, svala rum, i hvilka hundratals unga, friska och vackra kvinnor — incans slägtingar — arbetade vid väfstolar eller vid dyrbara broderiarbeten och hvarifrån sången tonade ut i de med tropikernas fagraste växter planterade trädgårdarne, satte hennes känslor på ett hårdt prof.
Allt andades frid och harmoni därinne — lugna och ostörda gledo dagarne framåt. Hennes till en början hatfulla blickar besvarades med vänlighet och godhet. Det var, som om allt sammansvurit sig emot henne för att genom lugn och vänlighet tillintetgöra det, som hos henne födde hat och vrede. Hennes upphetsade sinne och den spänning, i hvilken hon lefde, gåfvo efterhand, ehuru mot hennes vilja, vika för lugnare, ja blidare känslor, och ett vaknande 74 intresse för omgifningarna gjorde sig mer och mer gällande.
Det mjuka och veka i de peruanska kvinnornas karaktär, det hjertevinnande sätt, som särskildt var till finnandes hos de äldre, föreståndarinnorna i klostret — ärevördiga och erfarna matronor, som hade hvar sin afdelning af unga incadöttrar, blifvande medhustrur till Incan, under sin vård — tämjde efter hand den unga kvinnans trots och förlamade hennes motståndsförmåga.
Och dertill kom denna djupa, känsliga religion med sina vackra ceremonier för den store guden och hans ställföreträdare på jorden ...
Hon besegrades af all denna tillgifvenhet och godhet, detta veka, mjuka och förtröstansfulla lif, det andaktsfulla lugnet ikring henne ...
Solen, den gyllene solens strålar bredde sitt skimmer omkring henne, bländade henne med sitt ljushaf och tystade de hatets röster, som opponerade sig i hennes inre medan hemlandets gudabilder och blodiga minnen veko bort och glömdes.
Behofvet för henne af en religion, en gudomlighet, till hvilken hon kunde hängifva sig i bön och bikta sina innersta känslor, gjorde att hon i sina tankar skapade ett gudomsväsende, hvilket hon omedvetet gaf mensklig skepnad och förlänade Incas anletsdrag. I solens ljus såg 75 hon hans bild träda fram, i skymning och mörker; ja, hvarje gång hon böjde knä framför solgudens beläte i ett af kapellen, var det, som tillbåde hon honom, hvars ansigtsuttryck en gång uppfyllt henne med fruktan, men som nu hos henne väckte en oförklarlig längtan. Hon ansåg sig som en varelse, hvars öde, af okända makter bestämdt, var att uppfylla en hemlighetsfull mission, på hvilken resterna af hennes hemlands stam byggde sina sista förhoppningar.
När Inca, den ende manlige varelse som egde tillträde till klostret, ibland infann sig, flydde hon som ett skrämdt villebråd långt in i trädgårdens mörkaste gångar, der hon kunde sjunka ned på en bänk, med hjertat klappande af ångest — och förväntan.
Men ehuru hon sålunda undvek honom, hade han ej glömt bort henne. En dag, kort före Raymisfesten, kom ett budskap, sändt till en af föreståndarinnorna, som meddelade henne den stora lycka, som väntade henne, att hon samma dag skulle blifva Incas brud.
Af festligt smyckade systrar blef hon hemtad till badet, beredt af heligt vatten från solgudens tempel och försatt med välluktande örter.