Derefter blef hon förd till ett af kapellen, der hon framför solgudens beläte blef invigd åt hans son och fick aflägga hustrulöftet till Inca.

En bägare med vin räcktes henne; under 76 sång och musikens toner fick hon tömma den, hvarefter hon vid en festmåltid tog farväl af sina kamrater. En gång väl utkommen från klostret, kunde hon aldrig återvända. Hennes framtid blefve, efter det hon tillhört Inca, en medhustrus undangömda ställning i en af de Inca tillhöriga, slottsliknande byggnader, som lågo spridda rundt ikring i landet, och hvilkas innevånare sysselsatte sig med att väfva och brodera till Incas hof, framlefvande sin tid bakom skyddande murar, utestängda från verlden och dess bullrande lif.

Vinet berusade henne, som i en dröm mindes hon afskedet från sina älsklingsplatser i den stora trädgården, instigandet i bärstolen, det ömma, kärleksfulla afskedet med systrarne och hennes moder föreståndarinnan. Hon såg gardinerna dragas för, kände sig upplyftad på starka armar och sedan buren, fast och lugnt, hän mot ett okändt mål, medan bärstolens gungande rörelser läto den nedgående solens strålar teckna en upp- och nedgående skugga på dess ena i ljusblått klädda sida — en stigande och fallande skugga, som erinrade henne om ödets mystiska vexlingar.

Vägen bar uppför, in mellan bergen, skuggorna blefvo långa, solljuset försvann ...

Bärstolens enformiga gungande rörelse försatte henne i ett drömmande tillstånd; hon lutade 77 sig tillbaka mot de mjuka kuddarne och försjönk i en dvalliknande halfslummer, drömmande sig tillbaka till hemmet, det så innerligt älskade hemmet ...

Så for hon plötsligt upp ...

En stark manlig stämma sjöng några strofer. Det var en af hennes hemlands sånger. Ekot kastade sången tillbaka från bergen, hon hörde den till höger och venster, den vällde i stämningsfulla toner mot henne; det tycktes henne, som om en mäktig härskara af krigare sjöng sånger, som prisade hemlandet och dess skogar ...

Var det en dröm — en inbillning af hennes uppjagade fantasi? Ovilkorligen sköt hon den ljusblå gardinen åt sidan och blickade ut.

Hon var omgifven af vaktare och bärare, som liknöjdt stirrade mot marken.

Hon såg upp ... på ett klippkrön stod en manlig skepnad och vinkade. Solen kastade sitt skimmer öfver honom, hans dräkt lyste i guld — endast ett ögonblick, och hon hade hunnit tillvinka honom en tacksam helsning. Vägen gjorde en krökning, och han försvann för hennes blickar. Men sången följde henne, och gestalten stod klar för hennes inre öga: nu kom hon ihåg honom och dermed de outplånliga minnena från det ögonblick, då hennes utkorade brudgum dödades på ett kommandorop 78 af — sångaren, en peruansk officer. I samma ögonblick bröts den förtrollning, hvari hon lefvat i soljungfrurnas kloster, hon var åter sig sjelf, hatet och hämdlustan flammade upp med förnyad styrka.