Yelva gick ett par steg framåt och såg sig tvekande omkring.
Den hvita sanden knastrade under hennes fötter. Hennes blick fäste sig i början icke vid något särskildt föremål, hon endast stirrade med kvinlig nyfikenhet och förvåning ut öfver aftonskymningens stämningsfulla blandning af färger, medan hon i långsamma drag inandades luftens balsamiska doft.
Plötsligt spratt hon till. I en af gångarne fick hon syn på en manlig gestalt, som långsamt närmade sig henne.
Inca hade bytt om dräkt. En veckrik tunica, rikt broderad och öfversållad med perlor, förlänade honom ett kungligt utseende.
Deras ögon möttes. Ovilkorligen sänkte hon sitt hufvud; det låg öfver honom så mycken majestätisk värdighet och ett så imponerande lugn, att hon till en början stod villrådig.
»Välkommen Yelva! välkommen som min brud i detta hem! Se, solens strålar ha lemnat mitt rike för idag och skymningen faller derute, 79 men här i din närhet ser jag i dina ögon ett återsken af solens glans, som gör qvällen ljus och hjertat gladt. Ack, dessa ögon, dessa ögon, hvad jag beundrar dem! Och denna blick tillhör nu endast mig!» Han fattade hennes hand. — »Nej, slå icke ögat ned, kom, frukta icke» — fortfor han hastigt, då han kände, hur hennes hand darrade i hans — »det är ej Inca, som talar till dig, utan din vän, din förtrogne, som längtar efter att hos dig få glömma bort lifvets bekymmer och strider.
Vi skola ej offra till solens gud, mitt hem är här glädjens och fridens ... kom!»
Han drog henne in under löfhvalfvet i en berså, dit de svaga ljusstrålarne endast sparsamt banade sig väg och spridde ett mystiskt skimmer öfver de purpurfärgade drycker, som i silfver- och guldkannor voro placerade på ett bord. Inca fyllde en pokal med den skummande drycken.
»Drick, Yelva, drick, och fortare än tankens flykt skall din fruktan försvinna och mina känslor finna genklang i ditt hjerta! Denna dryck förjagar allt svårmod. Din skål, Yelva!»