Han förde bägaren till sina läppar och lemnade henne den sedan, men hon ställde bägaren orörd på bordet.
Inca betraktade henne ett ögonblick med en blandning af förvåning och beundran. Han bjöd henne med en handrörelse att taga plats 80 bredvid sig, men hon förblef stående vid ingången till tältet. Hennes figur med den rikt draperade klädningen aftecknade sig skarpt mot det matta dagsljuset derute.
»Hvarför denna tystnad — säg, huru skall jag få glöden att lysa i dina ögon?» Du svarar ej! Vägen till din och din stams lycka går ju endast öfver dig sjelf nu, glöm icke detta, barn. Men derpå var du ju beredd, då du satte foten innanför min tröskel. Ser du ej att jag har dig kär — hvad begär du mera?»
Inca drog henne intill sig och tvang henne att taga plats bredvid sig.
»Visste du, hur brinnande mina känslor äro för dig», hviskade han; »ack, välsignad vare solen för den dagen, hon sände dig till mig!»
Inca tystnade och betraktade den darrande kvinnan med ett frågande uttryck, liksom väntade han svar.
Efter några ögonblick fattade han med båda händer hennes hufvud, smekte hennes hår och vände det nedböjda hufvudet upp mot sig och blickade in i ett par ögon, hvilkas uttryck kom honom att tvärt draga sina händer tillbaka.
»Det var ej svaret på min fråga, som jag läste i din blick. Ja, du har blifvit en annan, sedan jag sist såg dig i klostrets trädgård förskrämd flykta för mig. Hvad har händt! Svara 81 mig» — upprepade han häftigt — »hvad döljer sig bakom detta besynnerliga uttryck i dina ögon?
»Din bild» hviskade hon med glödande blickar.
Inca skakade på hufvudet. »Jag förstår dig icke», sade han.