»Det var min tankes dröm», svarade hon. »I alla dessa nätter och dagar har jag bedt och längtat efter det ögonblick, då min bön skulle blifva hörd af mitt hemlands gud ...» De sista orden förlorade sig i en sakta hviskning.
»Du har längtat efter mig, barn. Således var det längtan efter mig, som gaf dina ögon detta uttryck, lika egendomligt som du sjelf. —» Han drog henne närmare intill sig och fortfor: »säg det ännu en gång, att du längtat efter mig!»
»Jag har längtat efter dig, Inca, längtat — längtat.»
Inca hade slutit ögonen; han såg ej det obeskrifliga uttrycket i den unga kvinnans ögon, i detsamma hennes ena hand med en krampaktig rörelse grep kring hufvudet på den stora nål, som sammanhöll hennes klädning vid skuldran — det enda vapen hon egde.
Inca gjorde en rörelse, hennes hand sjönk ned och ansigtet fick igen sitt uttryck af återhållen lidelse.
Han såg upp.
»Och hvari bestod då denna din längtan efter mig, Yelva?»
»Jag önskade få säga dig de tankar, som jag förgäfves sökt tolka, men först i dag erfarit hela smärtan af. Det är ett svalg mellan oss, Inca, djupare än det bottenlösa djupet i våra floder, bredare än det afstånd som skiljer mig från mitt hem — ett svalg, som du ej kan fylla, trots din storhet och makt. Jag är dig så nära och ändå så oändligt långt borta från dig. Min kropp har ödet lemnat i dina händer, men det finnes i min själ icke en enda känsla, som icke är främmande för dig. Med våld har du slitit mig från de mina och stängt mig inne bland menniskor, som talat och sjungit ditt lof i mina öron. Du har tvingat din bild in i mitt hjerta, du har förtrollat mig, bringat mig att glömma allt — utom din bild. Ja, jag har älskat dig — en qvinnas förtviflade kärlek till sitt hemlands förtryckare. Jag har hatat och fruktat dig liksom den gud, hvars son du är. Jag har tviflat, och ur mina tvifvel föddes en längtan efter dig, — den ende som egde makten att hjelpa och trösta. Men förtrollningen är borta, mitt hemlands sånger ha i dag ljudit för mina öron och med dem har min längtan efter friheten fått nytt lif. För friheten vill jag offra allt, till och med mig sjelf. Friheten, friheten — gif oss den 83 tillbaka, Inca, och ditt namn skall varda välsignadt af oss alla.»
Yelva tystnade; hon stod framför honom med böljande barm och blixtrande ögon, medan månskenet spelade på den färgrika klädningen.