Kvinnornas sällsamma hufvudbonad bestod vanligen af ett trästycke, ett snöre eller en träring, lagd kring hufvudet och utpyntad med yllefransar, metallplattor och perlor, eller ett parasolliknande hufvudtyg, bildadt af fjädrar, som satts på stjelkar och fastgjorts vid bandet, som omgaf hufvudet.
Folkmassorna äro mycket sparsamt försedda med matvaror — under fastetiden före Raymisfesten får endast rötter, majs och potatis ätas — och drycken är källornas vatten. Men trots dessa tarfliga födoämnen äro alla uppfyllda af den lifsfröjd och glädje, som känneteckna hela nationen.
Man äter denna magra kost på Incas befallning, glädes och fröjdas enligt hans önskan och lefver i hoppet om rikligt undfägnande med 90 härligt majsbränvin, som skall gratis utdelas på festdagarne, och saftigt kött från hundratals får, som presterna under festen bestå den annars på vegetabilier lefvande befolkningen.
Ju närmare man kommer staden, desto större blir trängseln. Folket, fritt från allt arbete, lägrar sig dels på höjderna kring Cuzco, dels i dess omedelbara närhet, på gator och torg eller hos vänner och fränder i staden.
På Cuzcos flere tusen kvadratmeter stora torg är trängseln störst.
Ehuru en stor del af torget är afspärrad af soldater, hvilka bevaka platsen framför templen och de till dessa förande gatorna samt det reserverade området för de olika processioner, som skola der ordnas, äro ändock fyrtio till femtio tusen stads- och landtbor församlade på torget och angränsande gator, lägrade under bar himmel och längtansfullt afvaktande nästa morgon, då Inca jemte hela sin familj, bestående af hustrur och öfriga slägtingar, uppgående till flere tusen personer, samt prester och alla honoratiores skola begifva sig i högtidlig procession från det i närheten af solgudens tempel belägna stället till den plats på torget, der solens uppgång skall inväntas.
Men lika starkt som skrattet och pratet hörts från landsvägen, lika tyst och stilla är det i Cuzco.
Staden med sina dystra tempel och officiella byggnader manar till allvar — ett allvar som ej 91 ens solens ljus och värme kan förtaga. Byggnadernas karaktär lägger sin mörka stämning öfver de intågande landtborna och påminner dem om Incas närhet och om det mystiska och öfvernaturligt hemlighetsfulla, som hvilar öfver staden med dess festklädda murar.
En väntansfull tystnad råder, och med djup vördnad helsar folket på dem, som på grund af börd och makt ega rättighet att närma sig Incas person.
Raymisfestens högtidlighet förökas ytterligare genom det för Incas slägt och folket så kärkomna budskap, hvilket talrika sändebud rundt omkring mångfaldiga gånger under dygnet med hög röst utropa, nämligen nyheten om den nyfödde Inca, landets blifvande herskare.