Öfver torg och gator, längs gränder och kanaler fortplantar sig underrättelsen, öfver bergen och ner i dalarne, långt ut öfver det ofantliga riket bringas af tusentals chaquis det välsignade budskapet: Incan har födts en son genom solens nåd, som ett tecken till den högstes välsignelse öfver land och rike.
Medan tätare och tätare skaror strömma in i den stora staden och uppfylla den med sitt dämpade, dofva sorl, hvilar öfver drottningens slott och de detsamma omgifvande trädgårdarne ett fridfullt lugn.
Genom de stora lummiga löfträden, som delvis 92 skugga öfver den låga men temligen vidsträckta byggnaden och delvis hindra nyfiknas blickar att tränga in, kastar dagsljuset ett mildt skimmer ned öfver den kringbyggda gården med sina fontäner, träd, växter och blommor, hvilkas fina aromatiska doft tränger in mellan de smala fönsternischerna och de dyrbara väfnader i olika färger, som framför ingången bilda portièrer.
De höga rummen ligga intill hvarandra och bilda, inneslutande trädgården, en rektangel. De äro rikt dekorerade med guld och silfver; möblerna äro dyrbart juvelsmyckade men tunga och sällsamt utskurna ur stora trästycken i form af fantastiska djurimitationer.
Uppför väggarnas fina polerade granitytor slingra sig egendomliga, i ädla metaller imiterade blommor och växter. Golfven bestå af stenflisor, belagda med mattor, och taken täckas med dyrbara väfnader, som i hörnen uppbäras af smäckra förgyllda trästänger och gifva hvarje rum likhet med en stor dyrbar baldakin.
Inne i ett af de stora svala rummen, der matt guldglans och purpur glida samman i lugn färgverkan, ligger Incas äldsta syster, drottningen, moder till hans förstfödde son.
Bredvid den slumrande modren, som hvilar i en med dyrbara lätta täcken och draperier klädd säng, står vaggan med den nyfödde; i en halfcirkel omkring den sitta Incas systrar orörliga, 93 fyra till antalet, alla enligt lagen hans medhustrur, men utan den äldsta systems drottningsvärdighet.
Inca sjelf står bredvid vaggan och betraktar med glada och ömma blickar sin sofvande son.
I rummen intill äro på ena sidan, bakom den tjocka portièren, tjenare och de för modrens och barnets vård nödvändiga personerna samlade, tillika med läkarne, som äro ifrigt sysselsatta att tillreda örter och drycker åt den höga patienten; i rummet åt andra sidan, som för tillfället är omdanadt till en löfsal, med solgudens beläte i drifvet guld, resande sig ur dess ena ända, omgifvet af ljus och rökelseskyar, står öfverstepresten jemte några af sina underlydande.
Den gamle presten med sin trots åldern höga och imponerande figur och sitt väldiga hufvud, hvars yfviga gråhvita hår ger honom ett patriarkaliskt utseende, står framåtlutad framför altaret och betraktar med spändt intresse inelfvorna af ett slaktadt kid af vicunaracen; det är helt svart utan någon fläck och räknas sålunda som ett heligt djur.