»Din hustru», afbröt öfverstepresten.

»Ja, jag menar, fortsatte Tiracca i något förvirrad ton, den unge höfdingesonen från sista kriget, som jag för närvarande undervisar ...»

»Itos» frågade presten.

Tiracca nickade.

»Jag skall se, hvad jag kan göra åt saken i morgon ... hur långt har du hunnit med honom?»

»Hans utbildning är färdig. Under den tid, jag haft honom om hand, har han gjort stora framsteg; han förstår nu quipus, har blifvit van vid sin omgifning, och genom mildhet och finkänslighet hafva vi lugnat hans upprörda sinne. Inom kort skall han vända tillbaka till sin stam.»

»I morgon skola hans känslor ställas på ett svårt prof», svarade öfverstepresten; »bäst vore att ej låta honom få tillträde till templet. Åsynen af den unga qvinnan af hans stam, som i morgon skall invigas till solens brud ...»

100

»Yelva!» utbrast Tiracca, i det han reste sig upp med en häftig åtbörd.

»Ja, Inca har så bestämt», fortsatte presten, och efter det samtal, jag haft med henne, kunde icke något bättre val träffas.